På flyget tillbaka till Teheran läser jag Amanda Briheds debattartikel "Öppna vår ambassad för demonstranterna".
Hon skriver att när andra ambassader öppnar sina portar för människor i behov av beskydd och vård så förblir den svenska ambassadens portar stängda. Varför tror hon det? Vad jag vet har ingen demonstrant ställt frågan till ambassaden. Skulle frågan uppstå utgår jag ifrån att våra humanitära instinkter slår till och vi kommer att hjälpa till efter bästa förmåga. Vi har inga uppgifter om att andra EU-ambassader har öppnat upp sina lokaler för demonstranter eller kontaktats med önskemål om detta.
Amanda Brihed gör en poäng av att jag skulle vara "hemförlovad" och att det inte finns någon rimlig förklaring till att jag tagit "sommarsemester just nu och sitter i SVT:s morgonsoffa i Stockholm". Svaret är enkelt. Jag har varit på snabb-
besök i Stockholm några dagar av familjeskäl, där min närvaro var nödvändig, men också för att informera UD:s ledning om utvecklingen.

Jag valde också att vara tillgänglig för medierna för att ge min bild av vad som händer i Iran. Detta eftersom möjligheterna för media att följa utvecklingen i landet nu är ytterst kringskurna.
Kan andra västländer ta ställning kan detsamma krävas av Sverige, skriver Brihed. Det har Sverige också gjort. Den svenska regeringen står helhjärtat bakom de uttalanden som gjorts från EU:s sida och UD:s kabinettssekreterare kallade häromdagen upp Irans ambassadör för att inskärpa den svenska regeringens oro över utvecklingen. Det är samtidigt klok politik att i nuläget väga sina uttalanden. Annars är risken mycket stor att de används mot oppositionen i Iran och ytterligare försvårar situationen för redan utsatta.


MAGNUS WERNSTEDT
Sveriges ambassadör i Iran.