Den manliga frigörelsen är ingen dans på rosor och sker inte bara för att män börjar kramas.
Precis som män har problem med att kvinnor strider mot de begränsningar de påtvingats genom födseln, kan kvinnor bli frustrerade, förvirrade och besvikna när män inte lika självklart tar på sig den traditionella mansrollen. Män måste våga göra sina kvinnor besvikna för att kunna fortsätta vara männen de valde.
I svenska rättssalar slåss man för att få vårdnaden om sina barn och i nio fall av tio förlorar de. Om mannen slagit kvinnan försvinner möjligheten helt, men om kvinnan har slagit mannen, ja, är det ens något vi på allvar kan föreställa oss? Eller är vår syn på vem som är offer så grundmurad att vi anser det vara en ganska harmlös problematik? Undersökningar har visat att lika många kvinnor slår i sina relationer som män.
Ung vänster undervisar unga kvinnor i svenska skolor hur man bäst sparkar en man i skrevet. Skulle det vara möjligt om man inte utgick från att kvinnan per definition är offret? Slår man kvinnor? Ja. Är det förkastligt? Ja. Slår kvinnor män? Ja. Är det lika förkastligt? Nej. En man som åker på stryk av sin kvinna är mest pinsam och får skylla sig själv.

Att våldta någon är att ha sex med någon som inte gett sitt medgivande. Är det inte märkligt att bara män döms för det? Har inte en enda kvinna haft sex med en man fast att han sagt nej? "Jag vaknade av att hon försökte suga av mig, så nu anmäler jag henne." Varför är det en otänkbar nyhet?
I femtio år har man talat om hur könsrollerna förtrycker och begränsar kvinnan. Nu är det dags att vi talar om hur de begränsar mannen. Men inte utifrån mannen som förövare, utan som en fantastisk varelse som hålls tillbaka av föråldrade föreställningar.
En kvinna som åker till en man för att damma känns föga tidsenlig, medan en man som åker till en kvinna för att byta sommardäck eller installera en dator är vardag. En man är så klart inte förtryckt för att han hjälper sin medmänniska, problemet är att han inte bara sätter en dator på plats utan också sin egen mansroll.
2010 frågade läkemedelsbolaget Pfizer svenskar vad de tyckte var manligt. Den manligaste mannen: Börje Salming. Den manligaste egenskapen: trygghet.
Men alla män är inte födda till hockeyspelare. Alla män är inte heller födda trygga. Vi är mycket mer än så.

Vad lever vi i för en tid när kvinnorna i världens mest jämställda land fortfarande helst väljer en partner som är både längre och mer välbetald än de själva?
När man ser på hur män framställs verkar det finnas tre sorter. Först machomannen, både utdömd och eftertraktad. Sedan Papphammarfiguren, en inkompetent man som snubblar omkring och misslyckas med allt. Slutligen den så kallade nya mannen, som egentligen förblivit pojke, fin, blyg och lika utmanande som en hamster.
Till det kommer de märkligt rumsrena generaliseringarna om att man i egenskap av just man, också är både djur och taliban.
Vem i hela världen, oavsett kön, kan vara nöjd med det här? Det är trots allt halva jordens befolkning vi talar om. Och som om inte det räckte är den andra halvan beroende av den första, i egenskap av partner, mor, dotter.

Därför är det på tiden att vi män tar oss i kragen och säger: Nej, jag är inte ett djur, nej jag är inte heller en potentiell våldtäktsman och nej, jag vill inte hålla tillbaka mina känslor och jag är förbannat trött på att tona ner mig för att passa in i den kontrollerade kliché till mansroll vi ännu dras med.
Och nej, det är inte alls säkert att jag kommer och kopplar in din dator. Men jag tar gärna vårdnaden om mina barn.