Bara i år har över 120 skottlossningar ägt rum på Göteborgs gator. Carl-Einar Häckner känner inte längre igen sig i sitt barndoms Gårdsten. Vi måste hylla mödrarna. Familjerna är samhället. Är det pojken som jag trollade för som skjuter nu?
Vad är det som har hänt? Media hyllar kriminella, visar upp dom i sin skörhet, gör dom till vanliga människor. En hederskodex med vinkling, en moral, ett regelverk, lätt att förstå och följa, förklaras på bästa sändningstid.
Vi ska förstå att i ofrihetens värnlösa skyddsnät har dom inget val.
Vi tittar på tv:n, i en intervju med en gangsterledare. Respektfyllt förstådd av samhället. En bland många. Samtidigt sänder vi ut signaler till dom unga. Dom unga kan gå med. Kanske lättare att bli kriminell än att vara snäll? Inget våld mot kvinnor, barn och gamla. That's it. Så enkla är reglerna.
Gangsterledaren sa till mig i teven att han inte vet om pengarna kommer från droger. Han sa till mig i teven att han är emot droger. Han frågar inte. Det är lätt att förstå. Det är lätt att ta snabbaste vägen. Det här är inte ishockey. Ändå är det köksvägen till pengarna och friheten i ett samhälle som inte ger frihet till alla. När den vanliga friheten inte får plats. Där konkurrens och segregation och utanförskap hela tiden påminner oss människor om vad vi saknar.
Det borde inte vara så. Det borde vara på ett annat sätt.
Jag har också alltid känt mig utanför bilden av det vanliga.
Jag hade tur. Mina föräldrar fanns där för mig. Det kanske är skillnaden på honom som blir intervjuad i tv och mig. Annars kanske jag hade varit där han är nu. Eller så hade jag gått under.
Jag har alltid velat tro att varje människa har ett val. Att jag har ett val. En möjlighet att göra sitt liv möjligt. Mitt liv möjligt. Det skulle jag velat höra mer av som barn, från samhället.
Det var vi mot världen, mamma och jag. Mamma kallade Gårdsten för Gråtsten. Jag sa till mamma: Det är inget att gråta på. För visst var det jobbigt att vara ensamstående mamma. Med barn. Visst var det jobbigt och svårt innan man visste säkert om hon skulle få ett jobb. Visst var det svårt att veta hur framtiden skulle bli. En förort med så många ensamstående mammor. Spruckna familjer i ett tidigt 70-tal. När Olof Palme fortfarande levde. När Abba låg etta och "Abba the movie" gick på bio. Det var 1978. Man skulle gilla rockgruppen Kiss. Sen kom Gyllene tider. Latinamerikaner, vietnameser och Gårdsten var multikulti och vi spelade alla fotboll och åkte och tävlade med Gårdstensskolan i friidrottstävling inne i stan och kom sist.
Vi sket i det för vi var från Gårdsten. Vi var stolta över det.
Vår fotbollsplan som låg nedanför Gårdstenskolan kallades för Nollan. Hur fan man nu kunde döpa en fotbollsplan till Nollan?
Vi hade sammanhållning. Även i ett lag som får stryk. För slagna det var vi i förväg av samhället, av vissa lärare, ibland av hela skolsystemet.
"Ni ska inte tro att ni kommer bli något", sa en lärare i ett uppmuntrande tal och förklarade att så och så många procent av oss inte hade en chans.
Vi hade bra lärare med, som sa andra saker. En del kompisar fick mycket stryk av sina föräldrar. Gårdsten målades upp som problemområde. Det fanns många som hade socialhjälp.
Gårdsten var stämplat av stan. Jag såg aldrig skiten folk pratade om för höghusen stod i vägen.
Först kom latinamerikanarna sen kom vietnameserna sen kom videon till världen.
Det blev hausse på börsen nere i Angered centrum på affären Hübner och Böss. Dom hade 30 filmer. Man fick bara hyra en åt gången. Annars räckte dom inte.
En gång kom ett rymdskepp åkandes över Ekgården nere vid Kanelgatan 46. Fyra meter ovanför huset bara. En annan gång gick en naken man med en yxa i handen genom Gårdsten. Allt var möjligt i Gårdsten.
För några år sedan var jag tillbaka i Gårdsten och uppträdde med min varieté. Det var inte mitt Gårdsten längre. Det var nya ungdomar, barn och människor. Jag var på besök i deras Gårdsten. Ett Gårdsten som förändrats.
Dom var tuffa. Barnen. När jag skulle klä om förhandlade jag med en liten kille som var ledare för ett gäng på tio barn i elvaårsåldern om att få lov att byta om i deras fritisgård.
Det är fyra år sedan nu. Är det han som håller i pistolen nu? Är det den lille killen som skjuter en annan människa i benet? Är det den lille killen som jag trollade för i Gårdsten som vi är rädda för nu. Som var världens bästa publik den kvällen. Såg han också teveprogrammet jag såg? Har han läst löpen från kvällstidningarna med bilder?
Vad har gått fel?
Hur många platser är öppna för alla?
Hur många fritidsgårdar finns det?
Hur många turneér når Gårdsten?
Varför inte hylla mödrarna? Underlätta för familjerna. Familjen är samhället. Vi ska inte kasta sten på oss själva. När du ingen familj har är du ensam, utanför. Men samhället hyllar inte hårt arbetande människorna som vill väl. Samhället tar det för självklart. Det är inte självklart alls.
I tolv år har jag stått på Liseberg och gjort min varieté i juli. Liseberg är fortfarande en plats för alla. I mina föreställningar tar jag ibland upp åskådare på scenen som deltar i ett mirakel. Snabbast är ungdomarna från förorten - ivrigt påhejade av sina kamrater.
På scen strålar dom alltid, jättesnällt och har störst leende alltid. Dom vill bli sedda. Av oss. Av samhället.
Carl-Einar Häckner, 38, trollkarl. Han är aktuell med sin nya skiva "Orättvisor" och en turné med riksteatern i höst. Han bor i Berlin och Göteborg.