Vi grabbar överlever

Det går dåligt för de så kallade grabbtidningarna. FHM las ner förra året och Slitz och Café backar 14 resp 17 procent i senaste Orvesto-mätningen över antal läsare. Ett civilisatoriskt framsteg - åtminstone i ögonen på de många kritiker som i grabbtidningarna ser ett patetiskt reservat för dreglande grottmänniskor med unken kvinnosyn och lika mycket död materia i hjärnan som det finns silikon på framsidan hos en av vår tids mest föraktade stereotyper: Slitzbruden - detta välpumpade stycke bimbo från vischan som putar och skrevar i förnedrande ställningar framför en flinande fotograf i coola solglasögon mot i bästa fall ett sexpack folköl och en halvårsprenumeration i arvode.

Men för mig - mångårig och stolt medarbetare i framför allt Slitz, men också Café och floppen Svenska Playboy - inger Orvesto-siffrorna tvärtom en känsla av vemod. Ett fint kapitel av svensk mediahistoria verkar farligt nära sitt slut. Ett kapitel som handlar om uppkäftighet, humor, nyfikenhet, fantasi, roligt formspråk, stilsäkerhet och inte minst en ständigt pågående hyllning till kvinnan.

I grabbtidningarna har man kunnat läsa skribenter som Jan Gradvall, Per Hagman, Andres Lokko och Bengt Ohlsson. Sidorna har ibland nästan exploderat av starka bilder, sprakande färger och ren redigeringsglädje. Reportagen har fått vara målande, personliga, omständliga, krumbuktiga - men aldrig tråkiga. Den journalistiska blicken har rastlöst vandrat mellan egna naveln (och skrevet); över fiskpinnetest, sportreportage och sex- och samlevnadsråd; till krigszoner och äventyr i delar av världen man knappt hört talas om.
Där tjejtidningarna konsekvent vältrar sig i narcissism och livscoachning, har grabbtidningarna också velat rapportera om en värld utanför egot. Vilken start på vuxenläsandet kunde vara bättre för en svårt hormonell 18-åring än ett välmatat nummer av Den Svenska Grabbtidningen?

Men kvinnosynen, då? Förmedlas inte en nedlåtande och gammeldags uppfattning om kvinnans plats och roll i samhället? Slitzbruden - är hon inte i själva verket en femtekolonnare till kvinna som genom sitt kravlöst våpiga sätt att behaga männen hotar att kullkasta allt vad jämställdhetsarbete heter och slunga oss tillbaka till tiden då far rodde, mor var rar och ordet heteronormativitet inte ens var uppfunnet?
Svar nej. Det är där vi finner det största och mest tragiska missförståndet om grabbtidningarna.
Slitzbruden är nämligen inget viljelöst våp. Tvärtom är hon en myndig människa som råkar tycka att sex och nakenhet hör till det goda i livet och därför ska bejakas. Som tycker om sin kropp och inte skäms för att visa upp den för de hundratusentals grabbtidningsläsare som omöjligen kan tänka sig en mer förtjusande naturupplevelse än en avklädd kvinna - smakfullt serverad i inbjudande miljöer av typen skärgårdsklippa, tigerfäll, vattenfall etcetera.

Slitzbruden är kort och gott en människa som förstått att ett subjekt som självvalt och på lek låter sig objektifieras någon gång när andan faller på, faktiskt är en människa som har kontroll. Och ärligt talat, vem - man eller kvinna och icke-taliban - vill ibland inte vara objekt, när det vankas sex och naket?
På 60-talet kom Sverige att i världens ögon stå för sexliberalism och antiprydhet. Det är i den stolta kulturtraditionen man ska se Slitzbruden. Inte som en mansgrisig backlash. Ett stort tack till dig, kära Slitzbrud, för alla fina stunder vi tillbringat tillsammans...
(Det finns också en hälsoaspekt i analysen av denna kurviga kulturbärare från Sveriges alla småstäder. Hon ser frisk ut. Hon har hull och former. Till skillnad från modevärldens anorektiska, klädhängare med näsborrarna fulla av det vita pulvret.)

Om nu grabbtidningarna är på väg ut - betyder det att också grabbigheten som sådan är på reträtt? Hur ska vi exempelvis tolka att skönhetstipsare, groomingmästare och stilpoliser blir allt vanligare i manliga sammanhang och medier; liksom att ett metrosexuellt, David Beckham-aktigt, mansideal varit på tapeten en längre tid nu?
Och vad innebär det att var och varannan pjäs och kulturartikel på var och varannan teater och kultursida har ett queer-perspektiv?

Och vad säger oss det faktum att partipolitiken - med sina jämställdhetsbonusar och könsstyrande utbildningssatsningar hit och dit - är genomsyrad av (den grundfalska) idén att grupperna män och kvinnor egentligen är lika i personlighet, beteenden, livsdrömmar? Att om vi bara baxar undan gammalt traditionsskräp, så suddas könsrollerna ut - och vi får lika många kvinnliga brandmän som manliga, lika många manliga sjuksköterskor som kvinnliga?
Finns det verkligen plats för grabbighet i ett sådant samhälle?

Jomenvisst. Svenska familjer envisas fortfarande - mot de beskäftiga uppfostringskhmerernas vilja - med att ge städmoppen till kvinnan och bilmekar-kitet till mannen. Far snickrar, morkokar saft och skvallrar, i såväl livsstilsprogram som semesterverklighet. Och på krogen går det hur bra som helst att vara lekfull, bullrig, oparfymerad och lite lagom respektlöst rumpnypande fylltratt, dvs grabb. Tjejerna har inget däremot. (Om de inte förläst sig på genusteori.)
Och sin parfymerade aura till trots: David Beckham är i första hand fotbollsspelare - och denna grabbarnas paradsport är väl populärare än någonsin tidigare.
De tråkiga Orvesto-siffrorna visar att man i ett allt tuffare mediaklimat kan ta männen från grabbtidningarna. Ett välskrivet reportage och en snygg brud är ju aldrig längre än ett musklick bort.
Men man kan inte ta grabben ur mannen.


ERIK HÖRSTADIUS

Erik Hörstadius är journalist och författare och har medarbetat på ett flertal herrtidningar. Han ser sin egen Slitzartikel ”Tio skäl att steka bruden”
från 1995 som ett av den gyllene erans stora verk. Än i dag kommer killar på krogen fram och tackar Erik för att hans artikel fick dem att våga dumpa tjejen.