När jag lämnade min hemstad Kiruna för att studera på länets universitet kom ett citat av Dag Hammarskjöld för mig: ”Du kan aldrig återvända. En annan man kommer till en annan stad.” I mitt fall blev det nästan löjligt sant. Min hemstad Kiruna ska nu försvinna från det berg där det byggdes; Haukkivaara, där staden skiner som ett briljantsmycke när man närmar sig den i mörker.
Nu ska de glittrande ljusen inte längre synas från E10 i sydöst. De kommer att flyttas.
Vi som vuxit upp i bergets skugga ska flytta med den. Vi som flåsande cyklat uppför de branta backarna på sommaren och tjutande åkt pulka nerför dem på vintern. Mina barnbarn kommer inte att göra det. Ingen kommer att göra det för här kan inte staden stanna.
Det gröna trähus, byggt 1901, som varit mitt hem i två decennier, ska flyttas eller rivas och ersättas av ett grått gruvhål. Bamsebacken, där mina barn åkt pulka, skidor och snowboard långt in på de norrskens- och stjärnljusa vinterkvällarna, kommer att bli en grop.
Ändå är det få som beklagar sig. Fast vi är så stolta över staden. En stolthet som mycket kommer sig av stadsplanen, ritad av Per-Olof Hallman, som ett konstverk som visade stadens, ja landets, stora skatt, gruvberget eller fjällvärlden, i varje korsning.
Berget är kvar, inget schaktades bort eller rätades ut.
Gatorna vindlar sig fram för att stoppa vindarna. Kan man någonsin få en så vacker och funktionell stad igen?
Gruvan drar in en miljon i vinst i timmen, men den tid är förbi när LKAB byggde mönstersamhällen, nu ska bolaget sälja malm.
Kiruna kommun är långt ifrån fattig. Hela staden andas framtidstro och lysande utsikter möter blicken vart man än vänder sig. Storslagna byggprojekt, pigga entreprenörer och dess arbetskraft fyller stadens alla skrymslen. Det största bekymret är bostadsbrist.
Men finns det i dag någon som satsar på att bygga en hel stad som ett jättelikt konstverk?

Konstverket Kiruna är ett nybyggarsamhälle. Många kirunabor har ett hem i byarna i kommunen eller Tornedalen.
De som tillhör de absolut egendomslösa, den samhällsklass som utgör stora delar av dagens arbetarklass, de har ingen hembygd mer än den plats där de arbetar. Jag tillhör en sådan släkt.
För mig är Kiruna en stor kommun med många hus som jag en gång bott i som barn, men inget av dem är ett föräldrahem att återvända till. Statare, backstugusittare och drängar längtade inte stenarna där de lekt, som aristokraten Heidenstam med sitt hemgods att återvända till.
Jag längtar inte heller stenarna, det är människorna jag minns.
Ändå tappar jag fortfarande andan varje gång när jag står på Adolf Hedinsvägen vid klart väder och ser fjällen, vindsnurrorna på det gamla gruvområdet Viscaria och längst bort Kebnekaisemassivet.

Att flytta på staden för gruvans skull är inte kontroversiellt. Det är framtid och fortlevnad. Men nog gnager vemodet ibland.
Vi ser så tydligt det som egentligen är alla människors livsvillkor; naturen sätter våra gränser. Det är här malmen ligger. Vi kan inte välja. Det är också vår lycka.
När arbetare i andra branscher måste se sina arbetstillfällen hotade av att företag flyttar till billigare händer, ryggar och liv i en globaliserad värld, behöver gruvarbetaren inte oroa sig. Malmen ligger där den ligger. Den kan inte flyttas annat än bit för bit av skickliga arbetares insatser. Stoltheten hos malmfältsborna är att vi är Sveriges ekonomiska ryggrad av stål.
Gruvarbetarnas arbetsplatser kan inte flyttas annat än djupare ner under jord. Det som kan och måste flyttas är det som ligger ovan jord.
Sjön, Luossajärvi, fick tömmas för att man över huvud taget skulle kunna bygga den nuvarande huvudnivån. Den stora spegelytan där min äldsta moster en gång var enda simskoleelev en kall sommar på 50-talet, rann ut i Torneälven. Moster lärde sig simma i det iskalla vattnet, så vann hon hjältestatus i den annars icke simkunniga släkten.
Mina barn får aldrig frysa sig blå på den badplatsen. Där badbryggan låg växer det nu sly och mygg frodas i fuktiga gölar.
När senaste sjösänkningen genomfördes var kirunaborna betydligt mer upprörda än nu när staden flyttas. Fisket hotades ju. Kanske utfördes en stor del av sorgearbetet redan då? Eller är det så att Kiruna är något annat än hus?
För det är en tröst för den inbitna kirunabon att flytten sker norrut. I Kiruna hörs ofta uttrycket: ”Aldrig söder om Luossajokk!” och söder om Luossajokk finns det inga planer på att flytta staden.

Staden kommer att flytta åt det håll renhjordarna vandrar på våren. Vi kommer inte att gå miste om hela den ändlösa sommardagen från maj till juli när solen inte sjunker under horisonten.
Vi kommer inte heller att förlora norrsken och blått vinterljus under kaamos-tiden mellan första advent och mitten av januari. Så länge skaren bär, pimpelarkarna ger lä på fjällsjöarna och hjortronen mognar i midnattssol bor vi ju fortfarande i Kiruna.
Då är det kanske inte sant att man aldrig kan återvända, Kiruna finns där ändå, det är bara husen som är nya.

LENA ANDERSSON
Lena Andersson är gymnasielärare i engelska och svenska. Hon har arbetat som vårdbiträde i åldringsvården och hemtjänsten, guide och kyrkogårdsarbetare och genom det lärt sig Kirunas historia och kultur. Just nu skriver hon en D-uppsats i engelsk litteratur om erfarenheten av förändring och exil med utgångspunkt från Kirunaflytten och V S Naipauls ”The enigma of arrival”. ”Om jag skulle bo i någon annan stad än Kiruna skulle jag välja Mwanza i norra Tanzania. Norra Tanzania och nordligaste Sverige är mer lika varandra än man kan tro, både när man ser på naturen och på hur människorna är.”