Jag undrar vem det var som kom på det här med monogami. Vem eller vilka eller när eller hur det bestämdes att två personer ska leva tillsammans, punkt slut. Det spelar egentligen ingen roll hur det gick till när detta bestämdes, för uppenbarligen var det ett felaktigt beslut som togs. Människan är inte alls gjord för att leva med en och samma person hela livet. Det kan vi ju vara överens om att det har bevisats tillräckligt nu. Inget förhållande håller och är lyckligt ett helt liv. Vare sig det är i Hollywood eller i Örebro. Det bara gör inte det.
Man ska nog skita i att grotta ned sig i analyser om varför det inte är så. Det kunde man göra för 30 år sen. Men nu räcker det tycker jag. Nu slutar vi att fundera över den här saken. Vi nöjer oss med att konstatera det uppenbara: Självklart finns det förhållanden som inte spricker. Men det är inga lyckliga förhållanden, utan förhållanden som präglas av bitterhet, tjafs och sexlöshet.

Jag kanske låter krass, men det är faktiskt så det är. Jag är 31 år gammal. Jag var ihop med min kille i sex år. Det är inte alls illa pinkat faktiskt. Sex år utan otrohet eller bråk eller drama. Sex härliga år av glädje, lycka och skratt. Men elden slocknade. Elden slocknar i de allra mest perfekta förhållanden. Orsaken behöver verkligen inte vara ett drama. För börjar elden att avta är det lika bra att ta en bytta vatten och släcka den lilla lågan. Det är ingen idé att låta lågan fladdra svagt och att kämpa för att tända den igen.
För den kommer aldrig att bli en brasa igen. Den kan bli en liten eld igen. Kanske går det att skapa en alldeles lagom genomsnittlig eldslåga, med hjälp av en massa parterapi och sexrådgivning. Kanske med lite porr eller något besök på swingersklubb. Kanske att man med lite ansträngning kan få till det för ett tag till. Men man får aldrig upp en brasa igen. Därför är jag emot terapi. Jag tror inte på det. Jag vet att jag nu låter som min superkonservativa pappa som inte låter sig pratas sönder och analyseras i bitar.

Men jag tror inte att någonting i världen kan göra så att ett förhållande förblir lyckligt i ett helt liv. Jag tror att man kan nöja sig. Det kan man. Man får nöja sig med att inte ha sex på månader. Nöja sig med inte prata så mycket, utan titta mer på tv. Nöja sig med att alltid gå ut och äta med vänner och aldrig endast med sin partner. Nöja sig med att snubben pippar horor på jobbresor. Nöja sig med att onanera till mjukporr. Klart att man kan nöja sig med det. Men jag undrar varför man ska göra det? Människan är inte skapt för att leva med en person ett helt liv. Så varför ska man tvingas till det? Jag kan inte alls förstå det.
Jag har ett liv att leva. I det har jag ungefär 40 år som jag kan göra roliga saker på. Så varför ska jag inte göra det? Svaret på det är närhet. Vi har ett behov av närhet och kärlek också för den delen. Man märker det när man lever ensam ett tag. Inte för att jag gjort det någonsin, men man kan även leva ensam i ett förhållande och det har jag gjort.
Ett förhållande som är i upplösningsfasen innefattar inte så mycket närhet direkt. Och får man inte närhet så blir man en oroad person. En person med dåligt självförtroende och med en osäkerhet som lyser. Vi behöver ta på varandra för att må bra. Vi behöver också ha sex för att må bra.

Sex är svårt. Sex måste man jobba för och det pallar man ofta inte och då är slutet nära. Fast även om man jobbar för sexet så blir det trist och enformigt till slut. Jag tror att vi måste bli öppnare i den här sexfrågan. Vad ska man göra egentligen för att få i gång sexet efter att ha legat i samma ställning i fem år och efter att man pillat på samma sätt? Vet man det? Jag vet inte.

Ett annat problem är att man alltid kommer till en punkt där man tar varandra för givet. Det är livsfarligt. "Ash! Han finns ju där ändå", tänker man. Det får man aldrig tänka. Då är det slut. Det var det som hände mig och min kille. Vi var så jävla säkra på att vi skulle leva med varandra hela livet. Vi var så säkra på att vi skulle vara ett par tills döden skulle skilja oss åt att vi slutade att bry oss. Vi tappade respekten för varandra och vi slutade att kämpa. Man får aldrig sluta kämpa. Fast det är ju precis det man får. Man får sluta kämpa.
Man får göra slut och man får gå vidare. Ge sig ut på nya äventyr. Det som händer när man går vidare är att man har möjlighet att träffa nya människor att bli förälskad i. Man finner brasan igen och njuter av att den brinner vilt. För man vet att brasan kommer att avta. Elden kommer att minska. Det kan ta sex år. Det kan ta 15 år. Det kan även ta ett år. Men den kommer att avta och då ska man inte kämpa febrilt med att blåsa i gång den igen. Man tar en bunke vatten och släcker den.


Katrin Zytomierska
Katrin är PR-konsult och bloggar på www.finest.se/katrin