Det finns många sätt att kväsa yttrandefriheten. Ett sätt är att helt enkelt förbjuda människor att tycka och skriva vissa saker. Ett annat sätt är att beskära deras praktiska möjligheter att sprida obekväma åsikter. I ett land som värnar om yttrandefriheten räcker det inte med att alla får säga vad de vill – det måste också finnas praktiska möjligheter för människor att driva debatt och opinion. Därför delar kulturrådet ut medel till publikationer av olika slag för att garantera en mångfald av åsikter. Dit vänder sig folkpartiägda dagstidningar för presstöd. Dit vänder sig också vår partipolitiskt och religiöst obundna, antirasistiska tidskrift.
Att kulturrådet granskar tidskrifternas kvalitet har vi inget emot. Självklart ska kulturrådet årligen kontrollera resultatet av det stöd tidskrifterna får: att man följer utgivningsplanen, håller en förväntad kvalitet och tar ansvar för det ekonomiska och publicistiska arbetet är rimliga krav som Mana uppfyller. Det har vi ingenting emot. Att bedömningen ska vara politiskt grundad, att åsikterna granskas och inte kvaliteten är vad vi har reagerat och reagerar mot. Åsiktskontroll är censur. Vill ”liberalen” Gulan Avci skapa ett system där endast bekväma åsikter får statligt stöd? När blev det demokratiskt att inskränka andras fri- och rättigheter?
Det är besynnerligt hur lite faktakunskap Gulan Avci har när hon ger sig in i debatten. Har hon inte förstått vad frågan handlar om eller försöker hon att bagatellisera frågan?
”Mana riskerar i år att bli av med den del av stödet som finansierar skriftens nätversion. Detta har lett till ett herrans liv hos en krets personer som står långt ut till vänster”, skriver hon.

Men detta är sakfel, efter sakfel, efter sakfel. Det är inte stöd till Manas nätversion som beslutet handlar om, utan stöd till tidskriften. Där referensgruppens majoritet menar att tidskriften har tillräckligt bra kvalitet för att erhålla stöd. Där en person reserverar sig med synpunkter på de framförda åsikterna i Mana. Där Kulturrådets avgående styrelse, utan att ha läst Mana, sammanställer en politiskt anklagelseakt mot tidskriften. Där myndigheten överträtt sina befogenheter. Och där en rad publicister reagerat mot politisering av kulturrådet. Det är kortsynt av Gulan Avci att i detta övertramp på yttrandefriheten bara se möjligheten att bli av med den – för folkpartiet – obekväma rösten Mana företräder i integrationsdebatten. När hon dessutom hävdar att det bara är en krets personer långt ut till vänster som reagerar, undrar vi vilken bild hon har av det politiska landskapet. Är personer som Arne Ruth, ordförande för Kulturrådets referensgrupp, som säger att om kulturrådet ska ägna sig åt censur är det lika bra att lägga ner institutionen, en av dem som enligt Avci står långt ut till vänster?
En del åsikter har vädrats om Manas Israelkritik och organisation som vi gärna vill bemöta. Beskyllningar som ”nedvärderande syn på kvinnor”, ”onyanserad politisk analys”, ”en förvrängd tolkning av verkligheten”, antisemitism och rasism har haglat över oss. Tunga anklagelser som var och en räcker för att kränka ens integritet och person. Nu har inte Avci varit så omdömeslös att hon anklagat Mana för antisemitism och rasism, utan antytt att vi kränker judar. Antagligen har hon sett att organisationen Judar för Israelisk Palestinsk Fred (JIPF) uttalat sitt stöd för Mana. ”Påståenden och anklagelsen om att tidskriften Mana skulle vara antisemitisk är absurda och grundlösa. Trivialiseringen av begreppet antisemitism genom att kritiken mot Israel likställs med kritik av judar kan bidra till att kampen mot antisemitism, liksom kampen mot all form av rasism, försvagas”, skriver Dror Feiler i ett öppet brev till kulturrådet.
Vad gäller Mana och Israelkritik, har vi alltid varit noga med att skilja mellan folk och stat. Israel som stat kan och bör kritiseras för de brott den begår mot palestiniers mänskliga rättigheter. Det finns ingen antisemitism i det. På samma sätt som vi inte anklagas för islamofobi för att vi kritiserar den islamiska staten i Iran, finns det inte heller någon grund för att anklaga oss för antisemitism när vi kritiserar Israel.

Vi blir kritiserade – nu – för att några av våra kvinnliga medarbetare lämnade tidskriften 2004. Kvinnor som män går in i organisationer så länge det gagnar deras syften och lämnar dem för att hitta bättre forum för att driva sina frågor. Ibland utväxlas det hårda ord vid utbrytningar. Detta har skett i Mana också. Inget vi är stolta över, men vi har lärt oss en läxa av det. Se vad Mana är i dag i stället för att älta gamla bråk. Mana är ett kollektiv av människor som till största delen består av kvinnor, och kvinnor har också några av de viktigaste funktionerna i Manas organisation. Kollektivet består till hundra procent av feministiska och antirasistiska aktivister. Detta är den Mana vi pratar om i dag.

ANN-SOFIE JAKOBSSON
BABAK RAHIMI
Ann-Sofie Jakobsson är ordförande i ISS (Manas ägarförening).
Babak Rahimi är ansvarig utgivare för Mana.