Otack är världens lön.
I går blev det klart att norrmannen Öystein Löseth ersätter Lars G Josefsson som vd för statliga Vattenfall före sommaren 2010.
Josefsson avgår visserligen av åldersskäl, men under veckan fram till beskedet har kritiken mot honom varit mycket hård. Flera debattörer har till och med krävt att han ska sparkas efter avslöjandena om att Josefsson övervägt att sälja Vattenfalls svenska elnät och att företaget saknar en övre gräns för skadestånd för eventuella olyckor i tyska kärnkraftverk.
Av det hätska tonfallet att döma får man intrycket att det är ett i grunden misskött företag som Josefsson nu lämnar över.
Ingenting kunde vara mer felaktigt.
Med några få undantag är kommunalt ochstatligt ägande förknippat med dåliga investeringar, dåliga resultat och stora förmåner för måttligt engagerade chefer. Vattenfall under Josefsson ärdefinitivt ett sådant undantag.
När han tillträdde år 2000 hade bolaget ett värde på ungefär 100 miljarder kronor. I dag är det Europas femte största energibolag med ett värde på över 400 miljarder kronor. Bolaget har alltså ökat i värde fyra gånger. Josefsson har således gjort varje svensk 30 000 kronor rikare - det betyder 120 000 kronor för en vanlig barnfamilj. De statliga tackkörerna som Radiotjänst visar på tv för att tacka licensbetalare borde rimligen även besjunga Lars G Josefsson för hans insatser.
Värdeökningen har skett genom en lång rad framsynta affärer. Det var exempelvis under Lars G Josefssons ledning somköpen av andelar i tyska energiföretag tog fart på allvar. Josefsson tog chansen när tyska kartellmyndigheter tvingade fram försäljningar av tyska energibolag. Mediebilden av Sverige är positiv i Tyskland, särskilt i de östra delarna,vilket säkert bidrog till att Vattenfall fick möjlighet att göra dessa mycket goda affärer. Företaget sågs säkert som en mindre aggressiv aktör än franska, brittiska eller amerikanska energibolag. Om man skulle längta tillbaka till fornstora dar kan man säga att Josefsson tog tillbaka områden som Gustav II Adolf förlorade i Lützen.
Vattenfall har också varit en insider när det gäller emissionshandelssystem. Företaget insåg att utsläppshandel med tilldelning av rättigheter gav enorma möjligheter. Svenska affärsmedier såg inte detta, och minst en stor affärstidning varnade till och med för att på grund av sina satsningari Tyskland. Historien - och boksluten - har dock gett Josefsson rätt.
Hans enda misstag var att inte kommunicera framgångarna bättre. Hade Lars G Josefsson ägnat mer tid åt att berätta om de ständiga reala förbättringar som Vattenfall gör, bland annat i Tyskland, i stället för att placera ut plasttomtar och tala om klimatmål för 2050 hade kanske fler insett att Vattenfall är på rätt väg.
Josefsson var så unik som värdeskapare utan personliga incitament att hans norske efterträdare lär får svårt att fortsätta resan. Därför är det nu läge att se över ägandet, dela uppbolaget på ett smart sätt och ge pengarna till de verkliga ägarna: de svenska medborgarna.
Mitt förslag är att vattenkraft och elnät lyfts ut urbolaget och att det svenskafolket därefter får aktierna i det nyainternationella bolaget. Med tanke på att fyra av fem svenskar saknar några tillgångar utöver de egna bostäderna vore det en utmärkt insats av regeringen att ge oss chansen att bli direkt ägare i ett noterat Vattenfall AB. Trots börsläget är det hyfsade tider för att börsnotera energibolag. Med en värdering på 400 miljarder kan varje svensk därmed räkna med att bli 40-50 000kronor rikare.
Det borde svenska folket tacka Lars G Josefsson för. Varför inte med en sång.
