Den organiserade religionen anses vara trösterik och allmänt uppbygglig. Även om vi inte tror på budskapet förväntas vi välsigna fenomenet. Man flaggar med ord som ”respekt” och ”tolerans” samtidigt som människor dagligen dödas och terroriseras i religionens namn. Men allvarligt talat: nog är det väl dags nu att avhysa den här verksamheten från allmän plats och permanent flytta den till hobbyrummet?

Vi har den katolska kyrkan som mörklägger de egna prästernas epidemiska pedofili och exkommunicerar mamman till en våldtagen nioåring som har genomgått en abort. Grodorna hoppar strömhopp ur påvens mun i en hastighet som gör det omöjligt att hålla reda på dem.

Helig etnicitet

Samtidigt anser vissa muslimer att det är helt rimligt att folk får sätta livet till på grund av några skämtteckningar i en dansk dagstidning. Muslimer dödar också varandra på grund av oenighet över profetens familjeträd. Denna systematiska aggressivitet får vi inte vara rädda för, för då är vi islamofober. Åsikt har förvandlats till etnicitet, och etnicitet har blivit heligt. Vi får tydligen inte vara rädda för religiös extremism längre, för då är vi rasister.
Det må vara Darwin-jubileum i år, men i USA tror en osannolikt stor andel av befolkningen att Gud skapade världen för sisådär 6 000 år sedan. En av dessa höll på att bli vicepresident i det senaste valet. Och ett av de svenska regeringspartierna vill skicka en kreationist till EU-parlamentet i sommar.

Hellre bifall

Den bildade eliten skruvar oroat på sig. Hellre tyst bifall än öppen konfrontation. Problemet med denna försonliga hållning är dock dubbelt: dels lämnar kunskapen walk-over i det offentliga rummet där tokerierna får fira triumfer, dels vänjer man sig av med kritiskt tänkande när de egna argumenten aldrig slipas eller används. Resultatet blir ett näringsliv besatt av new age och en vänsterintelligentia som vurmar för islam.

Men det eskalerande vansinnet med religiösa förtecken aktualiserar behovet av motsatsen: en gemensam världsbild, en överideologi med universell giltighet. En angelägen uppgift för samhällsdebatten borde vara att söka efter en väg bort från tolerans till döds.

Farlig myt

Att det offentliga samtalet inte berör den frågan är uppenbart; istället råder ett lugn som är bedrägligt av två skäl. För det första bygger kulturrelativismens neurotiska ideal på idén om att vi kan och bör tolerera all världens fanatism eftersom vi alltid har en stabil, bildad elit som kan sätta klackarna i backen när och om det skulle behövas. Att det är en farlig myt avslöjas dock dagligen i och med att den religiösa fanatismen lägger under sig allt större landområden och dödar allt fler människor i andra delar av världen.

Men det är, för det andra, värre än så. I den mån det alls fanns en bildad elit, har den förvandlat sig till en taltratt för dagens post-ideologiska mix av populism, politisk korrekthet och grundlöst tyckande. Alla tycker litet som de vill, kravet på koherens är inte bara avskaffat utan också bortglömt. Detsamma gäller alla krav på evidens. Moraliserande okunnighet fungerar finfint i medierna.

Barriär behövs

Detta roar möjligen olika typer av nischpubliker för stunden. Men om vi ska vara litet allvarliga ett slag, skapar det ett intellektuellt vakuum som kommer att fyllas av någonting annat. Om vi ska lyckas stå emot alla typer av religiös/politisk fanatism som trycker på, måste vi resa en stark, kritisk barriär. Och för att kunna göra det, krävs en målmedveten kritik av den avgående elitens själv- och världsbild.

Det är i och för sig inte svårt; både vetenskapen och filosofin har skrikit med en röst i ett halvt sekel att hela den humanistiska idén om Människan med ett solitt jag, med en själ skild från kroppen och en därtill hörande fri vilja, att allt detta bara är fromma fiktioner som ligger till grund för en borgerlig ideologi. Men ingen har hittills, åtminstone inte tillräckligt kraftfullt, samlat och formulerat den kunskap i ämnet som finns utspridd över olika forskningsfält.

Men det behövs. Hur ska vi kunna försvara oss mot den växande religiösa fundamentalismen i världen, och mot de allt aggressivare internetbaserade sekter som dyrkar det destruktiva utanförskapet, om vi inte först städar i eget bo? Den västerländska humanismen måste dö, just för att den är lika vidskeplig och ogrundad som läran i vilken koran- eller bibelskola som helst.

Måste sluta ljuga

Det finns inga självständiga individer och det finns inga fria viljor, som humanisterna ogrundat har påstått i 400 år. Men det finns sex miljarder kroppsmaskiner på den här planeten, och vi måste inte bara hålla sams. Vi måste även sluta ljuga för varandra och oss själva för att överleva. Låt oss börja där, med Upplysningen 2.0!

Alexander Bard är filosof och artist och Jan Söderqvist är författare och journalist. I dag ger de ut boken ”Kroppsmaskinerna – Manual till den moderna människan” på Hydra Förlag.