Att ha en bostad är en grundläggande rättighet. Det slås fast i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, i Europarådets sociala stadga och i den svenska regeringsformen.
Länge, under socialdemokratiska regeringar, var målet för bostadspolitiken "att alla ska leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende och bebyggelsemiljön ska bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar."
Socialdemokraterna svek sina egna mål, och började successivt urholka det statliga stöd som skulle garantera neutralitet mellan olika boende former. Statliga besparingar betalades i praktiken av hyresgästerna. Den borgerliga alliansen fortsatte - nu gäller att "Målet för bostadsfrågor är en långsiktigt väl fungerande bostadsmarknad där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som motsvarar behoven."
Bostaden ses inte längre som en grundläggande välfärdsfråga utan som en vara på marknaden, tillgänglig för den som har råd. Men när marknaden ska sköta fördelningen, vad händer då?
Vad får det för konsekvenser till exempel för kvinnor, när vi vet att kvinnor som grupp har betydligt mindre pengar än män? Vilken privatvärd eller bostadsrättsförening vill se en nyskild tvåbarnsmamma med en osäker anställning inom den offentliga sektorn som hyresgäst? Hur ska hon ha råd med hyran? Vilken bank lånar ut några miljoner till en bostadsrätt? Frågan är vem eller vilka det egentligen byggs för? Vad är det för norm som ger bostadspolitiken dess form?
Länge har vi kunnat läsa om hur ensamstående föräldrar har fått det allt sämre och om hur klyftorna mellan fattiga och rika ökar. Andelen ensamstående föräldrar har ökat och av dem är dryga 80 procent kvinnor. Välfärdsbokslut identifierar ensamstående mödrar som en av de senaste decenniernas mest utsatta grupper. Kvinnor tjänar generellt mindre än män. Bland de med de allra lägsta lönerna är majoriteten kvinnor. Höga hyror och dyra bostadsrätter är alltså inte en möjlighet för många kvinnor.
KD-ministern Stefan Attefall och alliansens bostadspolitik, som utgår från mäns löner och en familjekonstellation med mamma-pappa-barn, bygger in kvinnor i ett "mansberoende".
Finns det inte lägenheter till rimliga kostnader kan bostaden bli som en gyllene bur, där kvinnor, på grund av brist på bostad, tvingas stanna i destruktiva förhållanden eller dysfunktionella familjebildningar.
Konsekvensen av ned monteringen av bostadspolitiken som en grundläggande del av den generella välfärds politiken blir att många kvinnor i praktiken har svårt att nå ett självständigt liv. Det är dags att påtala att bostadspolitiken faktiskt är ett fundament i en politik för jämställdhet!
I utvecklingen av ett modernt, jämställt och flexibelt boende kan kommunerna och allmännyttan utvecklas till ett kraftfullt bostadspolitiskt verktyg - både för att uppfylla de lagstadgade kraven på bostaden som en rättighet och för att bygga uthålliga samhällen, som en del i en strategi för att klara klimatkrisen. Allmännyttan skulle kunna bli en spjutspets i modernt bostadsbyggande och den aktör som går i bräschen för bra och billiga bostäder.
Vi behöver bostäder som kan hantera en verklighet där män och kvinnor både bor ensamma, bor ihop, skiljer sig, gifter om sig, har barn som bor hos dem varannan vecka, där några medborgare är nyanlända och andra har bott här länge och vill ha generationsboende. Där såväl den som jobbar i vården som den som jobbar på verkstaden, och både socionomen och ekonomen, har råd att betala hyran.
Låter vi kvinnors inkomster vara grund för bostadsekonomin får vi bostäder där både unga, gamla och nyanlända klarar kostnaden. Det betyder alltså att en bostadspolitik som har genusperspektiv blir en bostadspolitik för majoriteten av medborgarna.
För vem är det en skrämmande tanke?
GUDRUN SCHYMAN är kommunpolitiker (Fi) och styrelseledamot i Simrishamnsbostäder.
