Omvärlden tror att Kina sitter inne med möjligheter att få militärledningen i Burma att ge upp sin maktställning. De omfattande demonstrationerna i Burma sker i ett ömtåligt skede av Kinas utveckling och kan få stor återverkan på Kinas egen inställning till omvärlden. Kina har liberaliserat sin ekonomi mycket snabbt och även tillåtit en reell frigörelse av individen som knappast var möjlig att föreställa sig under kulturrevolutionens dagar. Som ett resultat av utvecklingen har Kina infört en ny utrikes- och säkerhetspolitik, som går under namnet ”China Peacefully Rising”. Den ska skapa stabilitet i regionen, göra Kina till god vän med alla länder, särskilt inom den egna regionen, och till en ”god medlem av världssamfundet”.

I takt med växande ekonomisk tyngd gör också Kina anspråk på att behandlas med större respekt och en viss överkänslighet kan märkas. Denna känslighet har också positiva sidor i form av ökad mottaglighet för påverkan i frågor om miljöförstöring och mänskliga rättigheter. Det hindrar å andra sidan inte att en gammal doktrin i Kinas utrikes- och säkerhetspolitik fortlever med oförminskad styrka, nämligen att ”inte ingripa i andra länders inre angelägenheter”. I enlighet med den politiken uttalar man inte kritik ens mot allvarliga brott mot mänskliga rättigheter i Nordkorea eller (hittills) i Burma, Laos eller Vietnam. I gengäld förväntar man sig att grannländerna inte kritiserar kinesiska förhållanden. Den ordningen har hittills fungerat bra för Kina, men det är just den som nu ifrågasätts genom händelserna i Burma.
Frågan är om allt detta kan ge resultat i form av kinesisk vilja att gå i bräschen för försök att påverka Burmas statsledning. Den frågan kan bara besvaras mot bakgrund av Kinas egna grundläggande intressen.
Den första målsättningen är att bevara den egna regimens bestånd och undvika inrikes oro. Demokratirörelsen i Burma får inte spilla över till Kina. Risken har inte varit så stor, eftersom förutsättningarna för en kinesisk demokratirörelse är svaga, men de kan förstärkas, om en demokratisk revolution äger rum i Burma.

Kina vill också ha politisk och ekonomisk stabilitet i sin region. Kina vill samtidigt undvika varje utveckling, som ger USA större inflytande i regionen, och ett demokratiskt Burma lär bli västvänligt. Burmas grannland i väster, Indien, framhålls av USA som en ”demokratisk motpol” till Kina och skulle kunna få mycket stort inflytande på Kinas bekostnad, om den burmesiska regimen faller. Indien och USA tillsammans skulle kunna få total kontroll över sjövägarna för Kinas import av olja från Mellanöstern. Burma är i dag en god handelspartner, levererar bland annat olja och gas till Kina och tillåter att vägar och hamnar byggs, som ger Kina tillträde till Indiska oceanen, ett gammalt strategiskt intresse. Kina vill inte att dessa fördelar hamnar i Indiska händer.
En fredlig och ordnad utveckling i Burma är alltså väldigt viktig för Kina, men den får inte leda till vilket resultat som helst. Vilka är då de medel som kan användas för den kinesiska politiken?

Övertalning av den burmesiska militärledningen att lämna ifrån sig delar av makten har förmodligen redan kommit till användning, men det är inte säkert att man i Beijing har ansett att några stora eftergifter från regimens sida redan är nödvändiga. I den frågan lär man fortfarande väga önskan att bevara en traditionellt god granne mot de överraskande starka kraven från omvärlden på att agera för att få Burmas statsledning att ge efter för folkets krav. Fortsätter händelserna att bli allvarligare lär benägenheten öka att använda sitt begränsade inflytande, men utsikterna att uppnå något viktigt är mycket begränsade. Ledningen i Burma har strävat efter att isolera landet från omvärlden och hot om ökad isolering lär knappast imponera.

Hotelser om försämrade relationer kan också användas, men därmed förlorar man snart motpartens förtroende och därmed sitt inflytande. Hot om ekonomiska sanktioner strider mot kinesisk utrikespolitisk doktrin och lär inte heller upplevas som särskilt skrämmande i Burma, som är nästan lika självförsörjande som Nordkorea. Dessutom tenderar det att efterlämna en fientlighet hos befolkningen, som inte är bra för det framtida grannförhållandet.
Kina kan också hota med våldsanvändning, antingen hota befolkningen med att stödja regimen med militära medel i ansträngningarna att återställa ordningen, eller så kan Kina hota statsledningen med militärt ingripande för att avlägsna den. Sådana åtgärder får omgående återverkan på grannländerna, mestadels av negativ karaktär, de är alla rädda för sin stora granne.

Slutligen kan regimen erbjudas en flyktmöjlighet och tryggad tillvaro i Kina, men det alternativet kan knappast erbjudas med mindre än att utvecklingen i Burma har gått mycket långt, och dit har vi ännu inte kommit. (Antydningar redan nu om en sådan utväg kan för all del underlätta en framtida lösning.)
Alla dessa medel för påverkan har bara diskuterats som ensidiga kinesiska åtgärder. De kan naturligtvis få både bättre effekt och ge Kina bättre anseende, om de sker i samverkan med FN eller ett antal stora länder, som samverkar. De kan i ett idealfall samverka i en ansträngning att medla mellan folket och regimen i Burma om en fredlig övergång till en annan samhällsordning. Det låter som ett betydligt mera realistiskt försök att uppnå en lösning än att avkräva Kina en lösning, som motverkar Kinas eget intresse. Litet tillspetsat kan man säga att det inte kan förväntas att Kina ensamt skall tillgripa tvångsåtgärder mot Burmas statsledning för att få den att införa demokrati, ett system som Kina vägrar att införa i det egna landet.

För den som verkligen sätter viljan att hjälpa det burmesiska folket högst borde det vara mycket viktigt att undvika alla kravformuleringar som riskerar att låsa de kinesiska positionerna. Kinas medverkan krävs för att en lösning ska få bestående värde. Man kan beklaga att vissa
realpolitiska intressen inte står i överensstämmelse med ens egna värderingar, men det leder heller ingen vart att bortse från vad som förmodligen är kinesernas uppfattning om sin egen strategiska verklighet.

INGOLF KIESOW

Ingolf Kiesow är verksam som säkerhetspolitisk forskare vid det nybildade Institutet för Säkerhets- och Utvecklingspolitik i Stockholm. (www.silkroadstudies.org). Han har verkat som diplomat i framför allt Asien, där han har tillbringat 23 år, och som lärare i säkerhetspolitik vid försvarshögskolan och forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut.)