Varför är Sverige
så förbaskat kallt? Då menar jag inte vädret utan samhället. Eller finns det några andra samhällen som ser barn som ohyra? Nu kommer äntligen de barnfria resorna. Med Fritidsresor reser du barnfritt för 500 spänn. "Extra class" heter det nya erbjudandet med barnfria zoner. Så ska den urbana medelklassen kunna slippa dessa störande element. Ungefär som att man beställer rökfritt. Eller hundfritt, om man är allergisk. Barn blir synonymt med problem, som man betalar för att bli av med. Finns det något annat man skulle kunna välja bort utan att det kändes fullständigt galet och inhumant? Pensionärsfritt? Kvinnofritt? Handikappsfritt?
Bara för att undvika
missförstånd: Naturligtvis är det skönt att kunna koppla av från barnen då och då. Att som småbarnsförälder fixa barnvakt och kunna slappna av, inte behöva ägna total uppmärksamhet åt någon annan utan att få andas en stund, vara själv eller umgås ostört med andra vuxna. Men Fritidsresors "Extra class" signalerar något helt annat. Det handlar, i ett större perspektiv, om ett avståndstagande från barn som en naturlig del av samhället. Att det skulle vara tabu att inte tycka om barn stämmer inte. Tvärtom, i dag är det vanligt att markera att man helst såg att de försvann från bussar, restauranger, kaféer, flygplan, trottoarer och andra offentliga platser. Det har nog många småbarnsföräldrar känt av, åtminstone i storstäderna. Och, som jag uppfattar det, handlar detta avståndstagande från barn om en svensk specialitet.
Jag bor i likhet
med tusentals andra småbarnsföräldrar i Stockholm. Här är klimatet sådant att man nästan inte vågar sig på en buss eller in på ett kafé med sina barn. Man får räkna med himlande ögon och djupa suckar från folk runtomkring. Spänt dricker man sitt kaffe som man betalt lika mycket för som alla andra. Oron är konstant för att ens barn ska smula ner, titta för länge på tanten vid bordet intill eller om bebisen - gud förbjude! - skulle gråta och behöva ammas. Då riskerar man höra den väsande kommentaren: "Usch, jag vill inte ha nån annans tuttar i min mat när jag sitter på restaurang!" Det argumentet kunde jag förstå. Om det vore så. Att tjejer gick omkring och doppade sina tuttar i andra gästers sopptallrikar och latteglas. Men det kan jag intyga att det är inte vad man har i åtanke när man så diskret som möjligt försöker tysta "den störande bebin". Intoleransen är på sina håll så kompakt att man får en känsla av att betraktas som paria.
En väninna med småbarn
berättade nyligen om reaktionen hos ett par tjejer i 30-årsåldern som kom in på ett kafé - fullt av lediga bord - där det stod tre barnvagnar, inklusive hennes egen: "Vad fan är det här för jävla dagis! Fan helt jävla otroligt!". Galet nog skulle det förmodligen bli mindre rabalder om det infördes en lag om barnfritt på kaféer och krogar än när det blev rökfritt. De "förbannade vagnarna" verkar vara ett alldeles särskilt irritationsmoment. Alla mammor (pappor verkar inte lika störande av någon anledning) som av illvilja går runt med sina vagnar och tar upp plats på trottoarer, i hissar och på bussar. Visst kan jag förstå att man ibland kan bli stressad när man har bråttom och trottoaren "blockeras" av två kompisar som går bredvid varandra och snackar med varsin vagn. Men ärligt talat, det är som om folk inte inser att vagnen är ett måste, att det ligger en bebis däri som inte kan gå själv. Fanns det ett smidigare sätt att få med sig sina barn i snöslasket så skulle ingen bli lyckligare än småbarnsföräldern.
Att det kan vara annorlunda
ser man när man åker utomlands. En kompis berättade för ett tag sedan om Italien, där en barnfamilj på restaurang oftast får uppleva något i svenska ögon närmast exotiskt - ett riktigt glatt bemötande. "Ah, bambini!". Barn! Inga problem. Bara självklart trevligt. När jag själv var i Paris tyckte jag stämningen var liknande. Att man hade barn med var bara lite roligt. Som när kocken på ett creperie spontant kom ut och lyfte upp min ettåring, bar med honom till stamgästerna vid borden intill och lät alla hälsa. Själv satt jag (med mina erfarenheter) såklart mest och stressade upp mig: "Åh nej, nu känner han sig tvungen! Måtte min son nu bara inte börja skrika!" Eller som på en pakistansk kvarterskrog häromdagen, där ägaren kom med en skål glass efter maten. Liksom för att markera att här är barn precis som vuxna välkomna. Naturligtvis långt ifrån en heltäckande bild, men ändå några tillfällen som fått mig att fundera över den svenska hållningen, där barn alltför ofta behandlas som något separat och problematiskt.
Jo, jag kan verkligen
skriva under på att barn kan vara skitjobbiga ibland. Och visst verkar barnföräldrar emellanåt tro att andra ska tycka lika mycket om deras ungar som de själva gör, och därför ger sina barn fria tyglar så att det inskränker andras utrymme. Men när barn i allmänhet betraktas som en störning - som hos Fritidsresor - då frågar jag mig om det inte är ett tecken på att något är snett. Hur blev vi så köldskadade? YLVA HÄLLEN Ylva Hällen är mammaledig före detta producent och programledare på SVT:s "Bolibompa". Hennes favoritbarnprogram är "Pingu" och brittiska animerade "Charlie och Lola". Det enda hon skulle kunna tänka sig att betala för att slippa är påstridiga försäljare.
