Sören Olsson tillsammans med sonen Ludvig. Ludvig, som hade Downs Syndrom, dog för ett år sedan. Han blev 24 år. Foto: Vide Olsson / VIDE OLSSON
Sören Olsson tillsammans med sonen Ludvig. Ludvig, som hade Downs Syndrom, dog för ett år sedan. Han blev 24 år. Foto: Vide Olsson / VIDE OLSSON
Sören Olsson. Foto: Karin Malmhav / Svd / Tt / SVENSKA DAGBLADET TT NYHETSBYRÅN
Sören Olsson. Foto: Karin Malmhav / Svd / Tt / SVENSKA DAGBLADET TT NYHETSBYRÅN

Vår son lärde mig vad som är viktigt i livet

Publicerad

Vår son Ludvig lärde mig så mycket om vad som är viktigt och värdefullt i livet. Jag känner stor tacksamhet över att han kom till oss.

Att låta den 21:a mars få bli en nationaldag för alla människor med Downs Syndrom känns gott i hjärtat, skriver författaren Sören Olsson.

Den 21 mars är en viktig dag.

Inte bara för att det då är vårdagjämning och att vi därmed anser att våren äntligen har vunnit över vinterns hårda grepp. Det är en anledning nog så god att fira.

Den andra anledningen till att jag anser det vara en viktig dag, är att vi då hedrar människor med Trisomi 21, vanligen nämnt som Downs Syndrom. En person med Downs syndrom har tre exemplar av kromosom nummer 21 i stället för det normala två. Det skapar en utvecklingsstörning hos barnet som avgörande påverkar det framtida livet på många olika sätt. Både för barnet och för dess omgivning.

 

Vår förstfödde son hade Downs Syndrom, och jag kunde aldrig ana vilken omfattande, omtumlande och fantastisk resa det skulle bli för mig och hela vår familj. Den gåva han var, för oss, kan jag inte med ord beskriva. Utan hans närvaro i vår familj så hade livet varit betydligt mer färglöst.

Vår son dog för ett år sen och han saknas oss, oändligt mycket. Han lärde mig så mycket om vad som är viktigt och värdefullt i livet. Jag känner stor tacksamhet över att han kom till oss. Att låta den 21:a mars få bli en nationaldag för alla människor med Downs Syndrom känns gott i hjärtat. Jag kan med stor ömhet se dessa människor och vad de betyder för ett land som allt oftare kräver snabba resultat och med en krympande förståelse för det annorlunda. Låt människor med Downs Syndrom få vara med i samhället. De behövs.

På många platser i samhället så ser vi hedrande av det annorlunda i form av olikfärgade strumpor, för att på det sättet uppmärksamma olikheterna som något värdefullt och viktigt. Även om detta har ett gott syfte, så behövs det fler och mer kraftfulla åtgärder för att belysa värdet av människors olikheter. En dag med olikfärgade strumpor förändrar tyvärr inte våra fördomar på djupet.

 

Jag anser att det är oerhört angeläget att uppmärksamma människor med Downs Syndrom, den funktionsnedsättning som cirka 120 personer föds med varje år i Sverige. Vi behöver visa världen att den likriktning som samhället är på väg mot, är ett hot mot minskade fördomar.

För det är nämligen så att människor med Downs Syndrom är utrotningshotade i vår värld.

Genom de så kallade NIPT-testerna (Non Invasive Prenatal Testing), där man genom ett enkelt blodprov kan se om den gravida kvinnan bär ett foster som har en kromosomavvikelse, så har antalet barn som föds med Downs Syndrom drastiskt sjunkit i vår värld.

Ibland tillåter jag mig att tänka på människor med Downs Syndrom som en helt egen folkgrupp. Och när jag ser på dessa människor som en egen folkgrupp, så faller plötsligt många av vårt samhälles attityder inom ramen för rasism och förföljelse. Det påminner på ett oerhört obehagligt sätt om en helt annan situation i vår historia, där vi såg på det annorlunda som något som skulle attackeras och besegras.

 

Att rensa bort det annorlunda från vårt samhälle är en stor förlust på så många sätt. Om vi inte funderar mer nyanserat över denna utveckling, så kan den här gruppen av människor snart vara förlorade för vår värld.

Jag vet att det inte går att jämställa aborter på foster med Downs Syndrom med rasism, men när jag tillåter mig att tänka tanken, så blir viljan att kontrollera det ofödda barnet, allt tydligare en fråga om utbildning och information till blivande föräldrar.

Vad är det för barn som de väljer bort? Hur är det att ha ett barn med Downs Syndrom? Jag anser att det är viktigt att man fattar sitt beslut grundat på kunskap och medvetenhet. Inte på rädsla och fördomar. Sedan är ju självklart beslutet upp till de enskilda föräldrarna.

Just nu pågår en stor utställning på Fotografiska Museet i Stockholm. Det är 21 personer med Downs Syndrom som i fantastiska fotografier får uttrycka någon del av sina drömmar. Jag skulle vilja uppmuntra så många människor som möjligt att gå och se på bilderna.

Vem är det du ser när du möter en människa med Downs Syndrom? Kan du se den unika individen bortom den uppenbara avvikelsen från normalnormen?

Kan du se in i dessa människors ögon, och därefter med gott samvete hävda att de inte ska få existera i vår värld?

 

Jag anser att annorlunda är bra och viktigt för att kunna skapa ett mer empatiskt och kärleksfullt samhälle.

Annorlunda är unikt.

Jag anser att det är oerhört viktigt att utbilda unga människor om hur det är att leva med ett barn med Downs Syndrom. Det är värdefullt att visa vilken gåva dessa människor är i ett samhälle. Att inte stoppa undan och gömma de människor som inte räcker till i den normalnorm som vår värld har kreerat.

Vi behöver hitta nya sätt att låta de annorlunda få vara med i samhällets olika funktioner.

Dessa människor behövs. De påminner oss om att livet är en särskild gåva, som vi normalstörda ibland kan behöva påminna oss om att inte ta för givet.

 

Sören Olsson

Författare

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida