Det brukar sägas att när fan blir gammal blir han religiös. Men listan kan föralldel göras längre: När hippierörelsen tvättat ur sina maskrosfläckar börjar den tjäna pengar och när opinionssiffrorna dalar upphör vänsterpartister att vara kommunister. Efter söndagens kolumn i DN (30 oktober) kan vi nu tillägga: när radikalfeministen har fått barn blir hon kristdemokrat. Nina Björk debuterade 1996 med den feministiska debattboken "Under det rosa täcket" som fick framgång hos såväl kritiker som läsare. Boken nådde en bred publik och fick oerhörd betydelse för 90-talets stora feministiska våg. Jämfört med 1990-talet ser tankegångarna i dag något annorlunda ut. Efter tumultet runt Fi har den ena debattören efter den andra stämt in i sorgesången om feminismens död. Patriarkatet har återigen drivit kvinnliga kämpar på flykten och oskyldiga feminister har bränts på okunnighetens bål. Alla; från LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin till Aftonbladets Åsa Petersen, tycks hävda att kampen för jämställdhet är inne på sista versen. Sverige har slungats tillbaka till medeltiden och landets kvinnor kommer härnäst att förväntas bära kyskhetsbälte och korsettliv. Vi kristdemokrater tycker inte bara att rädslan är överdriven, vi menar att uppståndelsen faktiskt är välbehövlig. Den ger till följd att synonymerna mellan vänsterns förespråkare för likhetsfeminism och intellektuell könsrollsmedvetenhet kan sluta gälla. Den sedan gammalt cementerade bilden av "riktiga jämställdhetsförespråkare" börjar äntligen krackelera. I vakuumet som bildas finns plats för andra röster. Röster som tillhör feministiska föräldrar som vill bestämma över sin föräldraledighet själva. Män och kvinnor som mitt i kampen för rättvisa, jämställda löner och kvinnlig frigörelse kan ta ett steg tillbaka och säga "våra barn är faktiskt det viktigaste vi har". Röster som Nina Björks. I sin söndagskolumn tar Björk upp frågan om frihet, yrkesarbete, dagis och ifrågasätter socialdemokraternas nitiska ivran att sätta alla kvinnor i arbete. Hon underkänner det system som byggts upp där 44 procent av alla Sveriges ettåringar, av främst ekonomiska skäl, måste inrymmas i kommunal barnomsorg. Att det inte finns någon reell valmöjlighet för föräldrarna att kunna stanna hemma längre. Björk genomskådar även socialdemokraternas värnande om yrkesarbetande kvinnor som ett krasst behov av större skatteintäkter. Skillnaderna mellan mina och Nina Björks åsikter är... inga alls. Men när jag som trebarnsmamma och vice partiordförande för kristdemokraterna tidigare sagt exakt samma sak, hävdar radikalfeministerna att jag blivit förförd av patriarkala förtryckarstrukturer. Att jag är en bakåtsträvare och könsförrädare. Kanske kan denna enkelspårighet nu äntligen luckras upp. När feminister som Nina Björk och Linda Skugge vågar kliva av det skenande jämställdhetståget och säga att det faktiskt finns andra värden än pengar, självförverkligande och tvångsdelad föräldraförsäkring är det våra barn som blir vinnarna. Så välkommen Nina! Välkommen till den växande grupp väljare som äntligen förstått att kristdemokraterna inte har en hemlig agenda för att tvinga kvinnor tillbaka i köket, men som vågar säga att barnen är viktigast. Som tycker att familjer ska få ekonomiskt stöd att välja barnomsorgsform själva. Som tycker att kampen för jämställdhet inte får reduceras till tredelad föräldraförsäkring utan måste handla om att skapa lika löner för lika arbete. Slutligen behöver också politiker lära sig definiera föräldraskapet som någonting positivt, någonting viktigt och värdefullt. Alla riksdagsbeslut borde genomsyras av insikten att hem och familjeliv är lika betydelsefullt som arbetslivet. Men så är det inte i dag. Därför blir det lätt komiskt när socialdemokraterna först nedvärderar föräldraskapet, sedan blir upprörda över att det inte prioriteras, och i ett tredje led vill tvinga föräldrar att stanna hemma. Få debattörer vågar nämligen tala om jämställdhet och vad som är bäst för våra barn samtidigt. Men vi blir i alla fall fler. Vi som är både feminister, föräldrar och kristdemokrater. MARIA LARSSON Maria Larsson