Att på plats följa Demokraternas konvent i Charlotte i USA är intressant på flera sätt. Det är underhållning och politik på en och samma gång. I natt svensk tid håller Barack Obama sitt tal där han accepterar att bli demokraternas kandidat, en milstolpe i den kampanj som tar sikte på presidentvalet den 6 november. Eftersom Moderaterna nu är inne i fasen med att lägga grunden för den valplan som ska göra att vi vinner människors förtroende i valet 2014 så uppkommer givetvis frågan: finns det det något för oss att lära?

Det första jag slås av är hur mycket som är annorlunda. För att nämna några saker: Retoriken är förenklad och mer storslagen, anslaget bredare och mer diffust. Organisatoriskt märks också stora skillnader. I USA har man inte lika betydelsefulla partiorganisationer så för att skapa en kraftfull valkampanj bygger man istället upp omfattande kampanjorganisationer.

Kampanjerna är mer negativa mot varandra och kandidaternas budskap handlar mer om person, känsla och värderingar än sakpolitik. Presidentkandidaterna är mer personliga i sitt anslag. Och det personliga, det märks av även på andra plan.

För på samma sätt som Barack Obamas person är en självklar del av kampanjen är även motståndaren en rätt så öppen måltavla. Nog för att "negative campaigning", smutskastningskampanjer, inte anses vara helt rumsrent i USA så är det definitivt mer accepterat och mycket mer förekommande än i Sverige. Mycket av detta sker inom ramen för "fristående organisationer" - så kallade Super PACs - som står kandidaterna nära.

Vi ska vara glada att vi ser skillnader här. I Sverige nöjer sig människor inte med tomma ord och yta utan vill veta vad som finns bakom. Är det rimligt och trovärdigt, det som sägs? Löften är bra, men bara om de kan finansieras och genomföras på ett ansvarsfullt sätt. Och det är detta som gör att människor ställer krav på besked om vem man vill regera med, vad man vill göra och hur det ska finansieras. Med ett gemensamt valmanifest för Alliansen svarar vi på dessa frågor och det är detta Socialdemokraterna också kommer att behöva svara på.

Det som däremot är riktigt intressant med amerikanska valrörelser är hur kandidaterna förmår motivera människor inte bara att ta ställning, utan också att delta i kampanjerna som frivilliga. Kandidaterna har otaliga kampanjkontor och många engagerar sig via nätet. En viktig förklaring till detta tror jag är kandidaternas och kampanjorganisationernas förmåga att skapa positiv energi. Det var särskilt påtagligt inför förra valet där Obama med sitt budskap om "change", förändring, lyckades skapa enorm energi och få människor som tidigare inte röstat att göra det. Och detta är nu en stor fråga, kommer han förmå att göra detta igen?

Att överhuvudtaget ta ställning för vem man vill se som president är mer utbrett här. Många är öppna med hur de röstar och diskuterar det gärna. I Sverige är det annorlunda, men jag är övertygad om att detta är på väg att förändras. Vid förra valet, 2010, kunde vi tydligt börja se en förändring. Facebook fylldes av likes för olika politiska grupper, partier, personer - även många som inte i övrigt är politiskt aktiva tog öppet ställning. Kända personer valde att på ett helt annat sätt än tidigare att berätta vilka de tänkte rösta på.

Om två år är det Sverige som befinner sig mitt i en valrörelse. Hur kampanjerna kommer att se ut då är det ingen som vet, men jag hoppas och tror att partierna kommer att hålla en god och saklig ton, undvika personangrepp och framförallt presentera ärliga och tydliga svar före valet som gör det lätt för väljarna att ta ställning. Av det amerikanska presidentvalet kan vi lära oss hur vi skapar mer engagemang, uppmuntrar fler att delta i partiernas valkampanjer och att fler människor öppet tar ställning.

Per Schlingmann

Per Schlingmann är Moderaternas chefstrateg och befinner sig i Charlotte i USA för att studera Demokraternas kampanjarbete.