Talet om frihet kan vinna valet åt Kristdemo-kraterna och alliansen. Men Göran Högglund måste välja sida om KD ska kunna bli Sveriges republikaner, skriver författaren Fredrik Segerfeldt. "När prussiluskorna kommer och styr och ställer ska partiet ta den enskilda människan och hennes civilsamhälle i försvar."
I decennier var min instinktiva motvilja mot Kristdemokraterna stark. En stor välfärdsstat som styr och ställer med människors liv å ena sidan, och pekpinneförbud å den andra. Bidrag och böghat i en osmaklig blandning. Och ovan på allt denna underton av väckelsemöte med tungotalande pingstvänner.
Men på sistone har det hänt något. Den intoleranta värdekonservatismen har tonats ned. Tomtar och troll får inte längre utgöra grund för fördomar. Den enskilda människans makt över det egna livet ställs i centrum och frivilliga sammanslutningar betonas som ett alternativ till det offentliga tvånget. Och samtidigt har jag lärt känna en del sympatiska "kådisar". Det nya tilltalet tilltalar.
Och efter partiledaren Göran Hägglunds tal i Almedalen i förra veckan börjar KD framstå som ett alternativ på allvar. Något mer ideologiskt anförande var det länge sedan vi hörde från en etablerad borgerlig politiker.
För det första valde han ordet frihet som tema. För det andra menade Hägglund - i bjärt kontrast till Moderaternas hyllningar av den svenska modellen - att Alliansens reformer hittills endast har varit några stapplande steg mot det som komma skall: ett helt annat Sverige.
För det tredje tog Hägglund ett underifrånperspektiv. I ett socialdemokratiskt präglat Sverige har frågan om hög och låg definierats av klass. Men de allra flesta identifierar sig inte utifrån sin relation till produktionsmedlen, utan i relation till familjen, föreningen, fotbollslaget eller församlingen. I ett genompolitiserat samhälle är politikern och byråkraten de höga, och vanligt folk de låga.
Hägglund ställde den hederligt arbetande försäljaren och sjuksköterskan mot besserwissrar som lägger sig i. Han tydliggjorde kontrasten mellan de svartklädda bockskäggsintellektuella vänsterteoretiker från Södermalm som bemannar tidningarnas kultursidor och den helt vanliga barnfamiljen som försöker hitta dagisplats åt ungarna och få råd att byta ut den gamla bilen. De miljoner familjer som bor inte bara i Vaggeryd utan även i Västerås, Vallentuna och Viksjöfors. De som oroar sig mer för att barnen ska bli mobbade i skolan än för att undervisningen i könsmaktsordning är bristfällig.
Hägglund slog an en sträng vars vibrationer kan skaka om svensk politik rejält. I USA kan mycket av den framgång det republikanska partiet rönt de senaste 30 åren tillskrivas det som kallas leave-us-alone coalition, det vill säga olika grupper som sins-emellan inte har så mycket mer gemensamt än att de vill att politiker och offentliga myndigheter inte ska lägga sig i deras liv.
KD skulle mycket väl kunna utgöra grunden för en svensk motsvarighet, med människor som vill ha låga skatter, få regleringar och som vill välja själva vem som ska uppfostra deras barn.
Det tomrum som de nya moderaterna lämnat till höger håller så sakteliga på att fyllas, av Centern när det gäller marknadsliberalismen och företagandet och av Folkpartiet när det gäller ordning och reda. KD skulle mycket väl kunna göra det när det gäller egenmakt och självbestämmande. När prussiluskorna kommer och styr och ställer ska partiet ta den enskilda människan och hennes civilsamhälle i försvar.
Men KD måste bestämma sig. Man kan inte ena veckan hålla ett brandtal i Almedalen för frihet för vanligt folk, för att nästa vecka i Svenska Dagbladet kräva högre skatt på alkohol. Man kan inte vara ett borgerligt parti för den enskilda människan och samtidigt låta toppkandidaten till EP-valet, Ella Bohlin, driva frågor som snusförbud och minskade införsel-kvoter av alkohol. Ett 25-procentsparti kan vara både och. Ett fyraprocentsparti kan det inte.
Det var när Alf Svensson insåg att det inte fanns tillräckligt många pingstvänner för att föra in partiet i riksdagen som KD breddade sin profil. Nu gäller det att Hägglund aktivt försöker att nå människor som vill ha mindre förbud och regleringar, och skapar en lämna-oss-i-fredkoalition för vanligt folk. Då kommer KD att kunna växa rejält. Och Alliansen behålla makten under lång tid framöver.
FREDRIK SEGERFELDT
Fredrik Segerfeldt, 38, är fri skribent med ett förflutet på Svenskt näringsliv
och Timbro. I våras gav han ut boken Gör ingen skada: Biståndets hippokratiska ed.
