EU:s institutioner och program är extremt dyra och sårbara för såväl inkompetens som bedrägeri, det är väl känt. Den europeiska revisionsrätten har till exempel vägrat att godkänna de senaste 14 årens bokföring, och de utgiftskonton som finns tillgängliga för EU-parlamentarikerna överglänser till och med de feta plånböckerna i det brittiska underhuset. Men det är inte bara våra pengar som politikerna och byråkraterna i Bryssel har tagit, de tar också våra demokratiska rättigheter.
Ta Lissabonfördraget som exempel. Förespråkarna påstår regelbundet att fördraget kommer att "stärka demokratin", men det enda som verkligen kommer att stärkas är EU:s makt att överpröva väljarna i medlemsländerna.
Redan från början kommer fördraget att ge Bryssel aldrig tidigare skådad makt över polis och rättsväsende, utrikespolitik och till och med hälso- och sjukvård. Sjukvård och kampen mot brottslighet borde väl vara så viktiga politikområden att de ska kontrolleras av folket snarare än av politiker som inte kan ställas till svars?

Även om det vore demokratiskt försvarligt att lämna över kontrollen av dessa politikområden, så finns det ingen anledning att tro att Bryssel kommer att hantera dem bättre än medlemsländerna själva. Problemen med kriminalitet i Sverige skiljer sig stort från dem i Belgien, Bulgarien och Baltikum. På samma sätt kräver hälsoproblemen i det rika väst, som exempelvis övervikt, andra lösningar än de fattigdomsrelaterade problem som finns i flera av de nya medlemsländerna.
EU kämpar för tillfället med att reformera de misslyckade politikområden som den redan kontrollerar, ett exempel är den gemensamma fiskepolitiken som skapat enorma miljöproblem. Därför är det svårt att se hur EU skulle bli hjälpt av ännu mer makt och ansvar. Om den redan ineffektiva byråkratin i EU-kommissionen tyngs än mer kan det förvärra misskötseln.

På lång sikt utgör Lissabonfördraget ett ännu större hot mot demokratin. Artikel 48 ger den ovanliga makten till fördraget att i praktiken ändra innebörd, artikeln tillåter att makt på fler områden i framtiden flyttas från medlemsländerna till EU, utan att det krävs godkännanden från folken eller medlemsländernas parlament. Det är en djupt farlig makt - i praktiken har de regeringar som godkänt fördraget signerat ett blankt papper som kan fyllas i senare.
Om detaljerna i fördraget bara berör dem av oss som vill att folken själva ska kunna kontrollera hur deras skattepengar används, så borde sättet på vilket fördraget är på väg att tvingas igenom vara en angelägenhet för oss alla.
Det är skamligt att irländarna, som i fjolårets folkomröstning sa ett rungande "nej" till Lissabonfördraget, nu tvingas rösta igen. Vilken del av ordet "nej" är det som är svår att förstå? I Irland hade man en ingående och långvarig debatt om fördraget och folket beslöt därefter att man inte ville godkänna det - det borde ha varit det sista ordet i frågan.
Medan Irland tvingas att ha en andra folkomröstning, så förnekas brittiska väljare ens en första. Det trots att alla stora partier, inklusive Labour, har lovat oss en chans att få rösta. Den enda möjliga förklaringen till att man tagit tillbaka det löftet är att det brittiska folket med överväldigande majoritet skulle ha röstat nej om det fått chansen.

När Fredrik Reinfeldt och den svenska regeringen i dag tar över ordförandeskapet i EU står de inför ett viktigt val. Antingen kan de tvinga igenom Lissabonfördraget med alla till buds stående medel: pressa fram ett irländskt ja och hjälpa den brittiska regeringen att bryta sitt löfte om en folkomröstning. Eller så kan de sätta demokratin framför sitt eget stöd för fördraget.
Den kortsiktiga politiska vinsten och prestigen med att driva igenom fördraget är så klart lockande, men den lockelsen måste övervinnas. Oavsett hur bra Fredrik Reinfeldt tycker att fördraget är, så är att överge demokratin ett allt för högt pris.

MATTHEW ELLIOT
Matthew Elliot har tidigare arbetat i EUparlamentet och är en av författarna till
boken ”The Great European Rip-Off” som kom ut i våras. Där skriver
han att EU kostar varje europé drygt 20 000 kronor om året. Elliot är
i dag chef för den brittiska organisationen Taxpayers Alliance, som kämpar för lägre
skatter.