Om Milano återigen skulle bekräfta rösterna till vänsterns fördel skulle Silvio Berlusconis förlust vara tydlig och Lega Nord skulle kunna tänka sig att avsluta samarbetet med honom och fortsätta på egen hand.
Men i sanningens namn har jag aldrig i Italiens historia sett någon frivilligt abdikera från makten, så jag är fortfarande mycket försiktig. Det är inte första gången vi ser en tendens till förändring på lokal nivå som inte skapar någon effekt i parlamentet.
Vi väntar och ser.

När jag var liten älskade jag inte komedifilmerna om Fantozzi, revisorn och losern som blev plattityd för den italienska medelklassen på 60-talet, för de beskrev en typ av mänsklighet vars huvudsakliga intressen var att äta, titta på sport och ha sex, och där de fattiga och arbetarklassen piskades konstant av makthavarna. Lägg märke till att det är detta som sedan har inträffat, att vi numera lever i en Fantozzifilm.
För två generationer sedan tänkte min morfar samma sak om filmerna med Alberto Sordi - en italiensk skådespelare som bland annat är känd från Fellinis "Den vita schejken" - att man, för att brännmärka ett ungt Italien som marknadstänkande, kristdemokratiskt och avtalsvänligt, tvingade honom att se det på film. Eftersom min morfar var lärare i italienska och latin, och visste hur man undvek att vara en del av ett sådant Italien, fick filmerna med Sordi honom att gråta snarare än skratta. Vad som sedan inträffade var att man störtade rätt in i en Sordifilm.

Sedan inträffar ännu en sak, nämligen att hälften av alla italienare inte har röstat på den nuvarande premiärministern Silvio Berlusconi. Denna hälft föraktar honom och känner sig inte företrädd av honom, vilket i det långa loppet förbittrar och förödmjukar. Samma hälft känner sig inte heller företrädd av den vänster som befinner sig i opposition. Detta beror först och främst på att det handlar om en vänster som inte är lätt att identifiera som sådan och, framför allt, på det viktiga, säregna faktum att den är medbrottsling till denna långa medeltidshöst som vi upplever.
De två gånger under de senaste sjutton åren som mitten-vänsterregeringen har tagit makten har de aldrig vidtagit åtgärder för att ändra vallagen. En vallag som genom majoritetssystemet inte tillåter mindre politiska grupper att yttra sig.
Den har inte heller lagt fram någon misstroendelag för att upphäva intressekonflikten mellan en premiärminister, som borde garantera sitt folks frihet, och de frihetsbegränsande medel som folket på ett symboliskt, uttrycksfullt och materiellt plan förfogar över.

Men efter hösten kommer vintern, och under snön - det här vet även barnen - förbereder sig det nya livet för att våren till slut ska komma. I rött? Man kan ju hoppas. Jag vet inte.

Renässansens symbol är den perfekta staden, visst, men också den vitruvianske mannen, teckningen av Leonardo da Vinci som ni alla känner till och som föreställer en man i en cirkel, som i sin tur befinner sig i en kvadrat. Som för att säga: Människan är måttet på alla ting.
I grund och botten kanske det räcker med att börja om därifrån: Vi röstar bara på en vänster som åter gör skäran och hammaren till sin symbol, för det är detta vi är: Bönder och arbetare, hantverkare och skapare av våra och våra barns öden.

Vi röstar bara på den som är övertygad om axiomet att man aldrig är lycklig ensam, att man aldrig kan må riktigt bra om den som står en nära mår dåligt. Alltså inga arbetslösa, inga sjuka utan hjälp, inga äldre med en pension på 300 euro i månaden, inga barn som står i kö för att få en dagisplats, inga kvinnor som tvingas välja mellan arbete och graviditet, inga studieavgifter eller universitet med begränsat studentantal. Låt oss börja därifrån. Från människan, från "välfärden".
Vi har den finaste republikanska grundlagen i Europa. Vi ska få se. Ni ska få se. Jag lovar.


VALERIA PARRELLA