Låt oss först konstatera att människan är god. Hon värnar och vill hjälpa andra. Inte bara min mor har stickat till de fattiga barnen. En ambition att hjälpa finns inom alla religioner och kulturer. Jorden har avsevärt fler medmänniskor än skurkar.
150 hjälporganisationer finns redan på plats i Haiti. Ericsson skickade snabbt volontärer och telekomutrustning för att få i gång telenätet. Astra Zeneca donerade antibiotika.
I lokala Röda korset-föreningar, inom Frälsningsarmén, inom Lions, inom religiösa föreningar samlas nu människor för att bidra till nödhjälpen.
Låt oss bättre utnyttja denna medmänskliga naturkraft som lidandet bland Haitis folk väcker hos privatpersoner och företag.
För mig kändes det bra att kunna skicka min donation direkt till SOS Barnbyar på Haiti, den organisation som jag finner mest trovärdig. Annat är det med skattepengarna avsedda för hjälp utomlands. Dem använder Sida, den statliga biståndsmyndigheten, som den själv vill.
Sida har vi gemensamt startat genom våra folkvalda. Men har vi förtroende för alla projekt som Sida bedriver? Vad har man egentligen uppnått?
Myndigheten spenderar den helt sanslösa summan på tusen miljoner kronor på egen administration. Det gör inte ens de stora börsbolagen. Ändå begär Sida nu ytterligare trettio miljoner för att utomstående konsulter ska reda upp dess redovisning.
Sida väljer dessutom ofta projekt som är politiskt styrda. Arbetare, tjänstemän, missionsvänner uppskattar mer om Sveriges bidrag går direkt till vård, skola och omsorg för behövande i andra länder i stället för olika märkliga politiska projekt.
Ta till exempel den Sida-sponsrade boken "Våra krav!: 550 västsvenska ungdomar om klimat, miljö och livsstil". Jag har inget emot att västsvenska ungdomar skriver en politiskt korrekt rapport. Men har Sida inte någon avgränsning i sitt arbete?
Sida samarbetar också med lokala regeringar för att deras prioriteringar ska få styra. I nästan alla länder med hjälpbehov är korruptionen stor. Varför blanda in korrupta politiker överhuvudtaget?
Ordet demokrati betyder inte likriktning utan folkstyre. Jag anser att individen själv ska få välja hur ens pengar ska användas för att hjälpa utomlands. Man ska slippa staten som mellanhand. Därmed skulle man uppnå en högre grad av demokrati i biståndspolitiken.
Det fanns en tid då vi förväntade oss att varenda skattekrona skulle göra nytta. Men nu verkar skatteindrivningen ha blivit viktigare än hur pengarna används.
Min bedömning är att förtroendet för Sida är så skadat att vi måste våga tänka om helt och hållet.
Det bästa vore att skrota myndigheten helt och i stället införa avdragsrätt för privatpersoner och företag, för gåvor till ett antal noga granskade och utvalda hjälporganisationer. Därmed skulle Sida som ett politiskt verktyg vara historia och människor skulle verkligen känna att deras pengar gör nytta.
Jag har ibland frapperats av att individer ofta övervärderar nyttan med skatteavdrag. Många ägnar till exempel timmar åt att analysera värdet av förmånsbil. Detta i grunden irrationella beteende bör regeringen utnyttja för att hjälpa behövande i världen.
Staten sänker sina kostnader genom att du i form av avdragsgilla gåvor betalar hälften av det kapital som behövs för att Sverige ska uppnå enprocentmålet.
Effekten kommer att bli ännu större när det gäller avdragsrätt för bolag. Börsbolagen kan tävla om att vara det goda företaget genom att i bokslut visa upp bidrag per anställd och totalt.
Med avdragsrätt är jag övertygad om att hjälpen från såväl privatpersoner som företag skulle öka markant. Vissa år skulle hjälpen säkert överstiga det statliga enprocentmålet för bistånd med råge, och vid år med mindre behov kanske bidraget skulle bli lite mindre.
Men det viktiga är inte att stirra sig fast vid ett fast procenttal, utan att se till att pengarna gör maximal nytta.
ROGER AKELIUS
