De första resultaten från valet i Afghanistan börjar nu ticka in. Valobservatörerna gav betyget godkänt, trots våldet, och landet har därmed tagit ännu ett vacklande steg mot normalisering. Även om många nu drar en suck av lättnad talar mycket för att säkerheten på sikt kommer att försämras än mer. För varje år har Afghanistan blivit allt farligare för de soldater som FN sänder dit.
Att främja fred och säkerhet i avlägsna länder är aldrig riskfritt, det vet de män och kvinnor som tjänstgjort i det svenska området i norra Afghanistan. Samtidigt är ansvariga politiker och försvarsmakten skyldiga att göra allt för att insatsen genomförs säkert och framgångsrikt. Expressens granskning av den svenska insatsen och dess bristfälla materiel de senaste veckorna är därför mycket välkommen. Sverige måste på avgörande punkter prestera bättre.
Först och främst måste antalet soldater utökas. Insatsen har från början varit underbemannad. Några hundra soldater är inte tillräckligt för att kunna skydda civilbefolkningen i ett område stort som Götaland. I dag finns det många byar som aldrig besökts av svenska soldater, det påverkar säkerheten negativt, både för afghanerna och för våra soldater. Målet bör vara att fördubbla den nuvarande styrkan.

Det svenska biståndet måste också fortsätta att öka. För ingenstans är sambandet mellan säkerhet och utveckling så tydligt som i Afghanistan. Om landet förblir ett av världens fattigaste kommer våldet att bestå. Trots detta har tjänsterna som biståndsrådgivare i den svenska insatsen nästan alltid haft vakanser. Svårigheter har också funnits att rekrytera poliser och politiska rådgivare. De lokala, afghanska ledarnas kritik mot Sveriges passivitet är hård, men inte obefogad. På sikt bör biståndet inte underskrida de kostnader vi har för den militära insatsen.
Säkerheten för de svenska soldaterna måste också förbättras. Om vi skadas eller blir sjuka längst ut i skärgården ser vi det som självklart att landstingen snabbt tar oss till sjukhus med helikopter. Av någon anledning har vi inte motsvarande resurser för de svenskar som strider i världens farligaste och kanske mest otillgängliga land.
I dag litar vi på att tyska eller norska helikoptrar ska hjälpa till om olyckan är framme. Vi ska vara mycket tacksamma för deras stöd, men vi måste också förstå att hjälpen kan vara osäker. Krav kan vi bara ställa på egna resurser.

Under flera år har det pekats på behovet av svenska helikoptrar internationellt. För ett år sedan beslutade riksdagen, på förslag av regeringen, att en sådan insats skulle genom
föras i Afghanistan under 2009. Men nu säger försvarsmakten att detta inte går, varken i år eller nästa år: De helikoptrar man vill använda drabbas hela tiden av fel och förseningar och de som är betalda och fungerande vill försvarsmakten avveckla. Till skillnad från USA kan vi tydligen inte flyga vertolhelikoptrar (Hkp 4) i Afghanistan.
För den som under några år följt turerna inom det svenska helikoptervapnet är intrycket att när den politiska beslutsamheten ökat, har en insats skjutits allt längre fram i tiden. Frågan om Försvarsmaktens ledning verkligen vill ta helikoptrar till Afghanistan är numera berättigad.
Generallöjtnanten Anders Lindström har inför försvarsutskottet sagt att "varje helikopter är oändligt mycket bättre än ingen helikopter alls". Jag delar helt uppfattningen, men varför är vi då inte på väg? Sverige har trots allt helikoptrar som kan flyga. Och om de inte duger finns civila eller utländska helikoptrar att hyra in. Med eller utan piloter. De behöver inte vara vare sig gröna eller svenska.
Att främja fred i Afghanistan är sannolikt det farligaste uppdrag en svensk statstjänsteman kan få. Risken för allvarliga skador är verklig. Om en enda svensk soldat förblöder i väntan på transport kommer ansvar att utkrävas. Helikoptrar är en förutsättning för vår närvaro.

ALLAN WIDMAN