Terrorexperten Magnus Ranstorp beskrev händelsen som ”extremt mystisk och tragisk” (DN 22/7). När de förhastade slutsatserna om ett islamistiskt terrordåd kommit på skam började alltså synen på gärningsmannen som en fullfjädrad politisk terrorist att vackla. På söndag eftermiddag, två dagar efter de fruktansvärda händelserna i Oslo och på Utöya, var den norske terroristen redan ”Anders, 32” med hela svenska folket.
I sociala medier fick han snabbt benämningen ABB – en förkortning som för tankarna till politiska ikoner som John F Kennedy (JFK) eller Martin Luther King (MLK).
Så blev en man som utfört ett osedvanligt välförberett och precist terrordåd på bara ett par dygn en ”boy next door” som gjort något fullständigt oväntat. Intresset för hans person tycks lika stort som för de uppemot 100 personer han dödat. Anders Behring Breiviks manifest på 1500 sidor analyseras och citeras. Hans egenhändigt utvalda bilder cirkulerar. Och över alltsammans ruvar viljan att förstå.
Hur kunde en almindelig norsk gutt bli så fanatisk, så vansinnig?
Anders Behring Breivik.
Var vi då, i december förra året, lika angelägna om att försöka förstå den muslimske självmordsbombare som utförde ett sprängattentat i Stockholms city? Nej, det var inte särskilt mycket vi fick veta om denne trebarnsfar från Tranås.
Taimour Abdulwahab var och förblev en lömsk islamist. Därmed sätts också fingret på det verkligt oroande i den ymniga rapporteringen kring den norske terroristen. Problemet är inte intresset som sådant – utan snarare särskiljandet av honom från den gängse bilden av en fullblodsterrorist.
Vi tycks föredra vansinnet hos en norskfödd massmördare framför det fanatiska hatet hos en islamistisk terrorist. Ordet terrorist kräver helt enkelt sin muslim.
Ändå vet väl de flesta vid det här laget att islamistisk terror endast utgör en liten del av terrorn i världen i stort. Men det är tydligen skillnad mellan talibanskägg och knätofsar.
Rimligare vore att betrakta inhemska högerextrema terrorister som farligare.
Anders Behring Breiviks dåd är ju typexemplet på ett hot som kommer inifrån – planerat och iscensatt som det är av en person som varit aktiv inom Fremskrittspartiet, ett parlamentariskt representerat parti.
Den misstänkte gärningsmannen kommer alltså från ett legitimt sammanhang. Anders Behring Breivik tycks ha hämtat en hel del av sitt tankegods från de missnöjespartier som fått grogrund i skandinavisk politik. Det verkar också vara med hjälp av denna politiska åskådning som den 32-årige terroristen valt ut målen för sina attacker.
Att då reducera Breivik till en ensam och förvirrad galning är att blunda för det större ideologiska sammanhanget.
Självfallet krävs det mer än politisk övertygelse för att driva igenom ohyggliga terrordåd. Men det borde ju gälla för samtliga terrorister. Att så selektivt och kallblodigt märka ut en plats där enbart unga människor samlats för att lyssna på politiska föredrag, bada, umgås, hångla, kanske bli förälskade – i fråga om cynisk grymhet överträffar det åtskilliga av de dåd som begåtts av internationella terrorgrupper.
Men bilden av denne 32-årige norrman, som han själv varit med om att regissera, har redan fäst sig på näthinnan. Anders är på väg att bli kultförklarad, rentav världsberömd. När kommer Hollywoodfilmen om hans liv, tro?
Och man bara undrar: Hur skulle rapporteringen se ut om den misstänkte skytten på Utöya varit islamistisk aktivist istället för kristen, islamofob norrman? Skulle vår vilja att förstå människan bakom detta ofattbart brutala terrordåd varit lika stor om förövaren varit något annat än en blond, blåögd skandinav – om han inte varit en av oss?
Unni Drougge är författare och debattör. Hennes senaste roman ”Bluffen” gavs ut 2010.
