Hur dåliga är de politiska partierna på att förstå och använda sociala medier? Åsikterna går isär. Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson målar upp en ljus bild och betonar att partierna måste "våga släppa loss kraften hos sina anhängare på nätet" och "låta internets principer styra". Brit Stakston, specialist på sociala medier, målar upp en mörk bild och hävdar att de sociala mediernas möjligheter "missas totalt av samtliga partier i dag". S-bloggaren Erik Laakso beskriver det Socialdemokratiska bloggnätverket Netroots som en välregisserad hejaklack till partiet.
Stakston och Laaksos dystra bild är inte obefogad. Det finns fortfarande alltför många politiker och kampanjstrateger som inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska livet. Visst finns det undantag.
Göran Hägglund och Gudrun Schyman briljerar på Twitter och Thomas Bodström visar självdistans genom att döpa sin ambitiösa blogg till Bodströmsamhället.
Men vi ser också motsatsen: Urban Ahlin gav stenåldern ett ansikte när han (DN 26/10 -08) kritiserade Pär Nuder för att i sina memoarer vara alltför frispråkig. Ahlin förespråkade 20 år av strängaste sekretess kring partistyrelsens möten, annars "kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det".
Men Stakston och Laakso gör det lite lätt för sig när de hävdar att partierna skall släppa kontrollen eller "våga släppa varumärket". Strategin att "släppa varumärket" - att låta väljare självständigt bedriva politisk verksamhet i partiets namn - är hämtad från USA. Men skillnaden mellan svensk och amerikansk politik är stor. De svenska partierna dominerar det politiska livet på ett helt annat sätt än i USA och de amerikanska partiernas varumärken är vagare i sina konturer.
Åsiktsskillnaderna mellan en demokrat från Texas och en demokrat från liberala ostkusten kan vara större än åsiktsskillnaderna mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. En grupp demokrater som beter sig politiskt omdömeslöst skadar inte Demokraterna som parti lika mycket som en grupp socialdemokrater skadar sitt parti om de beter sig olämpligt. De politiska riskerna för partierna att släppa sina varumärken är därför större i Sverige än i USA.
Särskilt för Socialdemokraterna - ett gammalt klassparti med stark partiapparat - finns det skäl för oro. Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vem tar ansvar för den politiska helheten och gemenskapen om engagerade väljare rusar från sakfråga till sakfråga?
Men det finns ingen väg udenom, för att citera Ibsen. Väljarna blir allt rörligare och skyr partiernas organisationsformer. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som delar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från sex procent 1970 till 25 procent 2006.
I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt.
Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.
