Det svenska ordförandeskapet i EU är över. Att hoppas att Dawit Isaak skulle ha släppts under tiden vore kanske för mycket med tanke hur regimen i Eritrea ser på mänskliga rättigheter.
Men gjorde Sverige tillräckligt under 2009?
Ett tillfälle när Sverige kunde ha höjt sin röst var när EU behandlade ett nytt biståndspaket till Eritrea. EU beslöt ge över en miljard kronor fram till 2013.
Det programmet är mer inriktat på humanitärt stöd än förut, vilket är en förbättring jämfört med tidigare. Att Eritreas folk lider är uppenbart.
När EU fastställde biståndet representerade Sida Sverige. Inför beslutet fick Sida instruktioner av UD. Vi har begärt ut handlingen från Sida. Det är en fyra sidor lång text, ett arbetspapper daterat 9 mars.
Inte någonstans nämns Dawit Isaak.
Däremot uttrycker UD allmänt en oro för de mänskliga rättigheterna i Eritrea. Det är viktigt att dialogen med Eritrea fortsätter, skriver UD, "och att alla frågor diskuteras, inkl situationen för de mänskliga rättigheterna, [DIALOGEN] är en av förutsättningarna för fortsatt bistånd till landet".
Texten hänvisar till artikel 8 i EU:s riktlinjer för bistånd, den så kallade Cotonouöverenskommelsen.
I artikel 8 står hur viktigt det är att "föra en allsidig, balanserad och djup politisk dialog" mellan EU och den part som får bistånd.
Dialogen kan gälla en lång rad frågor. Respekten för mänskliga rättigheter är en av dem.Med andra ord var UD:s råd till Sida inför beslutet i grunden samma som gäller för alla andra: dialog enligt reglerna.
Och ändå ska respekten för mänskliga rättigheter vara en ledstjärna för svensk biståndspolitik. Det slog biståndsminister Gunilla Carlsson fast hösten 2008:
"Alliansregeringen har skärpt kraven [-] på demokrati och mänskliga rättigheter som central bedömningsgrund i valet av svenska samarbetsländer", skrev hon då i en debattartikel om hur Sverige ska ge bistånd.
Men det verkar inte lika centralt när vi ger pengar via EU.
Dawit Isaak är den ende svenske medborgaren som är vad Amnesty International kallar för samvetsfånge. Han är till och med den ende EU-medborgaren som är samvetsfånge.
Ändå nämns inte ens hans namn i instruktionen när Sverige diskutera EU:s bistånd till just Eritrea.
UD säger ofta att inget annat fall tar så mycket av deras tid i anspråk som Isaaks. Så är det säkert, men frågan är vad man säger och vilka krav man ställer på Eritrea.
FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ger oss alla yttrandefrihet. Den rätten förnekas Dawit Isaak. Deklarationen föreskriver att alla ska få en rättssäker behandling. Också det nekas Dawit Isaak.
De mänskliga rättigheterna omfattar varje människa. Överallt och utan undantag.
Tusentals eritreaner har fängslats av politiska skäl och deras öde berör oss alla. Men för Dawit Isaak, som den ende europeiske samvetsfången i landet, har svenska UD och EU ett särskilt ansvar.
Om Dawit Isaaks namn inte ens var värt att nämna i instruktionen av ett eller annat skäl undrar man hur det sett ut om två varit svenska samvetsfångar i landet? Eller tre? Eller tio? Hur många människors liv skulle ligga i vågskålen för att det skulle väga tungt nog?
JESPER BENGTSSON
