"Det går inte att blunda för den historiska misstänksamheten mellan s, mp och v", anser Birger Schlaug, tidigare miljöpartist. "Hur kan Lars Ohly ta alla påhopp från Peter Eriksson utan att be honom dra åt h-e. Ohly måtte ha en ängels tålamod." "De tre partierna borde värna sin särart före valet, kompromissa efter. Det går inte att låtsas vara såta vänner."
Inte är jag överraskad av att opinionssiffrorna för oppositionen faller som en sten. Det som var bra för de borgerliga - att uppträda gemensamt ...är definitivt inte bra för trekanten. Det finns åtskilliga sosseväljare som flyr Sahlin därför att de avskyr miljöpartiet. Inte bara på grund av dess politik, utan än mer för att miljöpartiet är symbol för en miljöpolitik som de tror hotar deras jobb. Särskilt nu i en lågkonjunktur.
Mycket riktigt vädrade flera fackledare sitt missnöje, och sin misstänksamhet, när Sahlin, Eriksson och Wetterstrand besökte Luleå på det som skulle vara etapp två på deras PR-resa över landet.
Men ständigt får de frågor om varför Ohly inte är med, Sahlin svarar irriterat
och Eriksson svarar ständigt avvisande mot vänstern. Det är svårt att förstå hur
dessa tre partier skall kunna enas före valet.
Och ännu svårare att förstå hur Lars Ohly kan ta alla påhopp från Peter
Eriksson utan att be honom dra åt h-e. Ohly måtte ha en ängels tålamod. Och
än så länge verkar det var han som är den mest ansvarsfyllde.
Eriksgatan har förvandlats till Golgatavandring för de tre resanden. Till glädje för alliansen. Den har blivit inbjuden i matchen. Utan att själv ha gjort mycket för att bli det. Frågan är varför Trekanten ställt till det så mycket för sig. Svaret är väl att de fantasilöst nog vill upprepa alliansens framgångsrecept.
Men det som var ett framgångs-recept för borgarna, är giftbägare för Trekanten. För borgarna blev 1+1+1+1 mer än 4. För Trekanten blir 1+1+1 mindre än 3.
I grunden beror detta på att de tre partierna har så pass olika politik, och
så pass olika visioner. De riktar sig till olika väljargrupper. Genom att slå ihop
sig innan valet riskerar de att tappa mer än de vinner.
Framför allt riskerar miljöpartiet att tappa de där gröna eldsjälarna, som kan jobba hur mycket som helst i en valrörelse därför att de tror på den gröna
visionen om ett samhälle som skiljer sig bra mycket från socialdemokraternas
ännu betongtunga centraliserade och materialistiska vision.
Trots att så mycket irritation vuxit fram mellan s, v och mp under de år som de samverkade lyckades man enas om ett tjugotal budgetar. Ofta under hårda förhandlingar, men sällan som goda vänner. Detta ser vi nu närmast explodera - man vill inte ens sitta i samma tvsoffa.
Man måste också beakta att det finns en stark misstänksamhet hos många socialdemokrater när det gäller de gröna.
De socialdemokrater som läst Göran Perssons memoarer får sig till livs hur djupt
besviken han var över Peter Erikssons agerande efter valet 2002.
Och i miljöpartisten Lennart Olsens bok ”Rödgrön reda” – Olsen var miljöpartiets
mycket uppskattade representant i finansutskottet – får man veta hur
nära mp då var på väg att bilda regering med fp ,c och kd.
Moderaterna skulle inte få vara med, men för att blidka dem diskuterades att
erbjuda Carl Bildt rollen som utrikesminister och Urban Bäckström som finansminister.
Gissa om detta finns lagrat i många sossars minne. Det finns alltså skäl för den misstänksamhet som finns hos så många sossar inför Mona Sahlins intima vänslande med de grönas språkrör.
Genom sin avvisande attityd mot vänsterns, och omfamnande av de gröna,
stärks inte hennes ställning i partiet.
Och Sahlin om någon, behöver ett parti som ställer upp på henne. Hennes roll är
värre än någon annan partiledares.
Det finns naturligtvis också en hel del reell sakpolitik och visioner som skiljer de tre oppositionspartierna åt. Så pass mycket att man riskerar stöta bort varandras väljare.
Det är ingen hemlighet att det finns socialdemokratiska väljare som står närmare sverigedemokraterna än miljöpartiet.
Säg namnet Yvonne Ruwaida så får åtskilliga av dem frossa. Hon är symbol
för en generös flyktingpolitik, med amnesti som längst gående krav.
Säg högre energiskatter, friår, friskolor och sänkt arbetstid så känner
naturligtvis gråsossar direkt olust.
När det sedan är så tydligt att miljöpartiets ledning hellre vill samarbeta högerut än vänsterut så kryper förstås olusten än mer på.Säg namnet Yvonne Ruwaida så får åtskilliga av dem frossa. Hon är symbol
för en generös flyktingpolitik, med amnesti som längst gående krav.
Säg högre energiskatter, friår, friskolor och sänkt arbetstid så känner
naturligtvis gråsossar direkt olust.
BIRGER SCHLAUG
Birger Schlaug var språkrör för miljöpartiet under 80- och 90-talet.
Han bloggar på schlaug.blogspot.com.
