Det 40-åriga kriget mot droger, där västfronten har flyttat från Colombia till Florida och Mexiko, är en lektion i meningslöshet. Förbudet mot produktion och smuggling har visat sig nära nog omöjligt att upprätthålla.
Vi har länge hört argumentet om att det enda sättet att få kontroll över kokainekonomin är rikta in sig på konsumenterna.
Från Sverige hör jag att författarna Lasse Wierup och Erik de la Reguera fått ett stort genomslag för dessa tankegångar i tv och tidningar den senaste tiden. Wierups och de la Regueras lösning för att minska efterfrågan, är att lägga en stor del av det moraliska ansvaret för kokainbranschens offer på konsumenterna.
Jag håller med om att mer resurser borde ägnas åt trovärdig narkotikainformation och behandling för dem som blivit beroende.
Men i de flesta länder innebär försöken att styra efterfrågan ett bombardemang av allmänheten med historier om regnskogsskövling och utrotningshotade trädgrodor. Att använda skuld som strategi för att få folk att sluta köpa droger är både bedrägligt och kontraproduktivt. Skuldbeläggandet gör inget för att föra debatten vidare från de första förbuds-ivrarnas moralistiska ståndpunkter. Det innebär också att man bortser från att de största skador som följer med koka- inet inte orsakas av drogen, utan av kriminaliseringen av drogen.
Naturligtvis blir det löjligt när samma människor som hyllar kravodlade bananer snortar pulver som säljs av våldsbrottslingar. Men "rättvis handel" med illegala substanser är en omöjlighet. Kanske kommer 2000-talets kokainanvändare i framtiden åtalas för "brott mot regnskogen" eller "finansiering av colombianska terrororganisationer". Det vore ett smart sätt att förpacka dagens förlegade regelverk, även om det inte skulle leda till någonting.
Den enda rimliga lösningen är att legalisera handeln med kokain. Många är oroliga för att det skulle leda till orgier av självdestruktivt missbruk. Men illegalt kokain har redan skapat detta.
Epidemin var i stort sätt begränsad till utsatta förorter runt amerikanska storstäder, med mindre utbrott i några europeiska städer. Hade kokain varit lagligt i början på 1980-talet, skulle Pablo Escobar ha varit en futtig biltjuv i Medellin.
Och fångarna i USA:s fängelser skulle ha varit närmare 200 000 - som då när Richard Nixon förklarade krig mot droger - i stället för1,8 miljoner som i dag.
Skulle fler människor bli beroende av kokain om drogen blev laglig? Drogerna skulle med all säkerhet bli säkrare. Lagliga droger förpackas i standarddoser och säljs på apotek, inte i små glasflaskor som innehåller vem-vet-vad i mörka gränder. En legalisering skulle också leda till ett mer transparent förhållande till brukarna. Sedan Portugal avkriminaliserade narkotikainnehav 2001 riskerar brukarna inte längre fängelsestraff. De är mer benägna att söka hjälp för sitt missbruk, fler har jobb och färre använder kriminalitet för att finansiera missbruket.
Faktum är att de flesta användare bara tar kokain då och då och inte har några problem med att kontrollera konsumtionen. De flesta har jobb och familjer - och skäl att kliva upp på morgonen. Sannolikt kommer de inte att bli beroende.
Efterfrågan på kokain kommer dels från missbrukare - som behöver medicinsk och psykologisk hjälp, inte straff - och sporadiska användare - som inte behöver hjälp. Så varför är kokain olagligt?
Förbudsförsvararna legitimerar sin inställning, inte genom att referera till brukarna, utan till de miljontals människor som inte använder droger. Skulle dessa vara mer benägna att testa, om kokain var lagligt? Det finns inga belägg för det. Däremot finns det gott om tecken på att de flesta brukare inte avskräcks av vilken legal status deras drog har.
Att tro att förbud hindrat människor från att ta droger är en farlig vanföreställning. Den smickrar lagstiftarna, men bortser från varför så många blir beroende av droger, lagliga eller olagliga.
Kokainförbudet var avsett att leda till kontroll av handeln med farliga droger. Men resultatet är det motsatta. Nu är det dags att tänka nytt.
Tom Feiling
