För 100 år sedan förutspådde italienaren Amilcare Puviani med kuslig precision hur staten skulle maximera allmänhetens tacksamhet: synliggör fördelarna och dölj kostnaderna.
Det är därför logiskt att regeringen sänkt den synliga inkomstskatten, medan de - mycket större - osynliga skatterna ligger orörda. Fastighetsskatten är en liten skatt, men sved extra när den betalades ur hushållskassan.
Arbetsgivaravgiften är en arbetarskatt, men betalas inte in direkt av dig, utan dras av lönen och känns därför mindre. Momsen bakas in i alla priser och ignoreras lätt.
Men den lycka som många känner när de öppnar kuverten från Skattemyndigheten är politikernas verkliga mästerverk i ekonomisk psykologi.
I stället för att sprida ut återbetalningen av den överskjutande skatt över året, samlas det ihop till en klumpsumma, som känns som en gåva.

Förra året tog offentliga sektorn in i snitt 190 000 kronor per skattebetalare och gav tillbaka 4 000 i återbäring. Vi får alltså tillbaka 2 procent av det vi betalar in. Ändå blir vi lika patetiskt glada varje gång.
Jag undrar om vi skulle vara lika uppåt om skatterna betalades in på samma sätt och i stället fick en räkning på 190 000 från Anders Borg?


Tino Sanandaji