Varje samhälle klamrar sig fast vid sin egen myt. Vår myt är den ekonomiska tillväxten. Under de fem senaste årtiondena har jakten på tillväxt blivit det enskilt viktigaste politiska målet över hela världen. Ekonomisk tillväxt förmodas leverera välstånd. Högre inkomster anses betyda ökade valmöjligheter, rikare liv och höjd livskvalitet för oss alla.

Men så har det inte alltid blivit. Där tillväxten i bästa fall strött sina håvor har det skett ojämlikt. En femtedel av världens befolkning tjänar bara två procent av de samlade inkomsterna i världen. I OECD-länderna är ojämlikheten större än den var för tjugo år sedan. Och medan de rika blivit rikare har medelklassens realinkomster stagnerat, och det långt innan den senaste recessionen.

Men rättvisa - eller brist på sådan - är inte det enda skälet att ifrågasätta den ekonomiska tillväxten. Den globala ekonomin är i dag nära fem gånger större än den var för ett halvsekel sedan. Om den fortsätter att växa i samma takt kommer den femdubblingen att ha blivit en 80-dubbling till år 2100. Denna oerhörda upptrappning av den globala ekonomiska aktiviteten saknar motstycke i historien. Den strider helt mot vår vetenskapliga kunskap om den ändliga resursbas och sköra ekologi som vi är beroende av för vår överlevnad. Och den har redan fått till följd ett förfall i uppskattningsvis 60 procent av världens ekosystem.
En värld där allting helt enkelt fortsätter som vanligt har redan blivit otänkbar. Och vad ska vi då säga om en värld år 2050 med nio miljarder människor som alla strävar efter samma överflöd som OECD-länderna uppnått? En sådan ekonomi skulle vid nästa sekelskifte behöva vara inte 80 utan 200 gånger större än den var omkring 1960.

För det mesta undviker vi den nakna sanningen i dessa siffror. Grundantagandet är att tillväxten - bortsett från finanskriserna - kommer att fortsätta i oändlighet. Inte bara i de fattigaste länderna, där det finns ett desperat behov av högre livskvalitet, utan också i de rikaste länderna där det materiella välståndets ymnighetshorn bidrar föga till lyckan och börjat hota grundvalarna för vår välfärd.

Det är inte särskilt svårt att se skälen till denna kollektiva blindhet. När tillväxten sviktar - och det har den gjort på sistone - grips politikerna av panik. Företag slåss för sin överlevnad. Folk förlorar sina jobb och ibland sina hem. En nedåtgående spiral hotar. Att ifrågasätta tillväxten tycks dömt att vara förbehållet dårar, idealister och revolutionärer.
Likväl måste vi ifrågasätta den. Välstånd för ett fåtal till priset av ekologisk ödeläggelse och ihållande social orättvisa är inte en grundval för ett civiliserat samhälle. Den ekonomiska återhämtningen är viktig. Att försvara folks jobb - och skapa nya - är absolut nödvändigt. Men vi behöver också skyndsamt en förnyad känsla för gemensamt välstånd.
För när allt kommer till kritan är välstånd något som måste gå före materiella hänsyn. Välståndet ligger i vår livskvalitet och våra familjers hälsa och lycka. Det består av vår förmåga att blomstra som människor - inom en ändlig planets ekologiska gränser. Utmaningen för vårt samhälle är att skapa de betingelser som gör detta möjligt. Det är vår tids viktigaste uppgift.


TIM JACKSON