Sverige borde införa ett lagligt reglerat surrogatmödraskap. En biologistisk, heteronormativ, parorienterad syn på föräldraskap och familj sätter dessvärre käppar i hjulet. Idealet är att barn ska leva tillsammans med båda sina biologiska föräldrar - trots att alla familjer inte ser likadana ut. I dag åker svenska samkönade manliga par utomlands för att få barn genom surrogatmamma. Det är dags för regeringen att öppna upp för möjligheten även här, i stället för att låta kristdemokraterna styra familjepolitiken. Det skriver Sören Juvas och Ulrika Westerlund från Riksförbundet för sexuellt likaberättigande i dag.
I våras fattade RFSL:s kongress beslut om att arbeta för att surrogatmödraskap ska tillåtas i Sverige. Vi är övertygade om att det är möjligt att införa ett lagligt reglerat surrogatmödraskap där ingen kommer till skada. I dag tillkommer barn i en mängd olika typer av familjekonstellationer i Sverige och i andra länder. Genom att titta på lagstiftningen - och genom att titta på hur det ser ut i praktiken - kan man lätt identifiera vilka normer och ideal som gäller i synen på familjen. Sverige har en bit kvar tills det att alla familjer behandlas lika, och synen på surrogatmödraskap avspeglar hur vi ser på en rad näraliggande frågor.
Det är numera exempelvis tillåtet för kvinnliga samkönade par att inseminera eller göra provrörsbefruktningar på offentligt finansierade sjukhus. Det finns endast en privat klinik, i Umeå, som erbjuder behandlingar för dessa par, eller andra par som är i behov av donerad sperma eller donerade ägg, och konsekvensen av detta är att många kvinnliga samkönade par fortsätter att åka till Danmark eller Finland för att göra fertilitetsbehandlingar. Detta eftersom landstingen har långa köer och dessutom endast erbjuder ett visst antal försök. Konsekvensen blir dessutom att barnen som sedan föds inte direkt har rätt till båda sina föräldrar. Svensk lag kräver nämligen att en faderskapsutredning genomförs och att den icke-biologiska mamman sedan adopterar sitt barn, ett barn som hon alltså varit med om att planera att det ska tillkomma.
Kvinnor som inte lever i en parrelation har inte tillgång till fertilitetsbehandlingar och det är heller inte tillåtet att göra sådana behandlingar med någon som inte är din partner. En man och en kvinna som har en vänskapsrelation och har bestämt sig för att bli föräldrar tillsammans kan alltså inte få hjälp av sjukvården om det skulle behövas. Det kan inte heller kvinnor som "väntat för länge" så att äggen blivit för gamla, olikkönade par där båda parter saknar könsceller eller där kvinnan till exempel saknar livmoder, kvinnor i samkönade par som saknar egna ägg, eller manliga samkönade par. För transsexuella finns inte den mest grundläggande rätten - rätten till de egna könscellerna efter att den könskorrigerande behandlingen genomförts - inskriven i lagen. Ingen av dessa grupper har möjlighet att få hjälp av svensk sjukvård, trots att de medicinska möjligheterna att bli föräldrar ju finns. Svensk lagstiftning sätter på olika sätt upp hinder.
I Sverige vill vi inte se några Thomas Beatie, den amerikanska transsexuella man som blev gravid och födde en dotter för några veckor sedan - i Sverige hade Thomas inte fått behålla sin livmoder och sina äggstockar när han fick sin juridiska könsidentitet ändrad från kvinna till man, testosteronbehandling och mastektomi. På transsexuella ställs i Sverige tvärtom krav på sterilisering innan behandlingen slutförs och den nya könsidentiteten fastställs.
Alltså: vi har en biologistisk, heteronormativ, parorienterad syn på föräldraskap och familj. Idealet, som genomsyrar hela samhället, är att barn allra helst ska leva tillsammans med båda sina biologiska föräldrar. Lagstiftningen strävar tydligt efter att förhindra att familjer som avviker alltför mycket bildas. Inom regeringen är det tydligt vilket parti som huvudsakligen motsätter sig förändring. Kristdemokraternas värdekonservativa familjesyn präglar dessvärre den förda politiken; regeringen väljer att inte agera för de barn som i dag lever i andra typer av familjer, ofta under förevändningen om barnens bästa.
Att surrogatmödraskap inte är tillåtet har fått konsekvenser. I Sverige finns nu ett antal samkönade manliga par som fått barn genom surrogatmamma i ett annat land. Det kan leda till svåra juridiska problem när svenska myndigheter till exempel inte erkänner det föräldraskap som surrogatmammans land har fastställt. I ett fall innebar det för barnen, ett tvillingpar, att de under en tid i vårt land inte hade någon som hade juridiskt ansvar för dem. Från svenskt håll ansåg man att det var den kvinna som fött barnet som hade ansvaret och skulle ta de beslut som krävs runt ett barn. Men i det land där barnet blivit fött, ett land med tydliga riktlinjer och regler kring surrogatmödraskapsfrågan, hävdades bestämt att vårdnaden om barnet hade de föräldrar som nu tog hand om barnet. En uppfattning som även den kvinna som godkänts som surrogatmamma och som fött barnet ansåg var den rätta.
Sverige måste börja kunna sätta sig över förlegade ideal om vilka sätt som är de rätta sätten att skaffa barn på och respektera människors olika behov, förutsättningar och val kring familjebildning. Regeringen bör tillsätta en utredning gällande frågan om surrogatmödraskap. Hur ska Sverige kunna försäkra sig om att möjligheten att bli förälder genom surrogatmamma finns också i vårt land - utan att kvinnor som är intresserade av att vara surrogatmammor utnyttjas? Kvinnan i fråga ska naturligtvis kunna ångra sig och aldrig hamna i situationen att hon blir surrogatmamma för att hon inte har något annat val, rent ekonomiskt. Men riktningen, den politiska viljan, måste vara klar: förlegade ideal ska inte sätta hinder för möjligheten till surrogatmödraskap.
Sören Juvas
Förbundsordförande RFSL
Ulrika Westerlund
Vice förbundsordförande RFSL
