Två framgångsrika svenska författares död har nyligen följts av bittra arvstvister. Båda fallen belyser brister i den svenska arvslagstiftningen. Medan tvisten efter Stieg Larssons död riktat ljuset på frågan om sambors arvsrätt, reser arvstvisten efter Marianne Fredrikssons död en mer grundläggande fråga: Har barn en självklar rätt att ärva sina föräldrar?
När författaren Marianne Fredriksson dog för drygt två år sedan visade det sig att hon testamenterat mindre än en promille (100 000 kronor) av sin förmögenhet, på uppskattningsvis 100 miljoner, till Läkare utan gränser. Resten ville hon att hennes trädgårdsmästare och assistent skulle få. Hennes döttrar skulle enligt testamentet inte få någonting alls.
Marianne är inte den enda som velat göra sina barn arvslösa. Hur man gör ett eller flera av sina barn arvslösa är en vanligt förekommande fråga i familjejuridiska spalter.
Det gängse svaret är att det är mycket svårt eftersom bröstarvingar har rätt till sin laglott. Den uppgår till hälften av kvarlåtenskapen, oavsett vad som står i testamentet. Det är också svårt att komma runt lagstiftningen om man bara vill göra något av sina barn arvslösa. Om ett barn får gåvor under livstiden är de andra barnen ändå garanterade ett värde motsvarande den ursprungliga laglotten.

Denna lagstiftning är i min mening moraliskt förkastlig eftersom den bryter mot två viktiga principer som de flesta i det här landet säkerligen skulle skriva under på.
För det första begränsas (visserligen döda) individers handlingsfrihet helt i onödan. I de flesta andra sammanhang tillåts vi göra vad vi vill med våra surt ihopskrapade slantar så länge vi inte skadar oss själva eller andra. Men denna princip gäller alltså inte arvet vi lämnar efter oss.
För det andra brukar det anses eftersträvansvärt att utjämna godtyckliga olikheter när det gäller människors förutsättningar. Detta var motivet till den numera avskaffade arvsskatten. Att ge barn en lagstadgad rätt till en viss del av sina föräldrars egendom är ett klart brott mot denna princip.
Nuvarande lagstiftning innebär i praktiken att det är förbjudet att testamentera hela sin förmögenhet till välgörenhet. I USA förs en aktiv diskussion - även bland riktigt rika - om att marknadsekonomins långsiktiga överlevnad kräver att förmögenheter inte ärvs i alltför stor utsträckning. En av de tidiga stora amerikanska filantroperna, Andrew Carnegie, gick så långt som att hävda att rika människor har en skyldighet att skänka bort sina förmögenheter och att det till och med är ovärdigt att dö rik: "The man who dies thus rich dies disgraced." Han skulle förmodligen vända sig i sin grav om han såg den svenska lagstiftningens utformning.
Det finns alltså flera goda skäl att avskaffa barnens rätt att alltid ärva sina föräldrar. Eventuellt bör en reformerad arvslagstiftning även gå ett steg längre och låta kvarlåtenskapen tillfalla statskassan i de fall då ett testamente inte upprättats.
Det skulle i så fall helt upphäva barnens "naturliga" rätt att med automatik ärva sina föräldrar. En sådan förändring skulle naturligtvis inte på något sätt begränsa möjligheten för föräldrar att låta barnen ärva, men det skulle öka föräldrarnas valfrihet.

Det finns också ett mer pragmatiskt skäl att avskaffa bröstarvingars rätt till sin laglott. Med nuvarande lagstiftning har barn väldigt små incitament att ta hand om sina åldrande föräldrar. Med en "avreglerad" arvsrätt skulle det dock stå föräldrarna fritt att ge hela arvet till de barn eller andra närstående som bäst tar hand om dem. Visst kan det låta cyniskt att man ska behöva betala barnen för att bli omhändertagen på ålderns höst, men faktum kvarstår: Många äldre lämnas ensamma att dö i lägenheter eller på ålderdomshem utan vare sig stöd eller sällskap från sina barn, men däremot glömmer samma barn sällan bort att kräva sin del av arvet.
Mariannes Fredrikssons två döttrar har sedan hennes död försökt få testamentet ogiltigförklarat. Förmodligen kommer processen sluta med att de får sin laglott. De stackars barnen får alltså antagligen nöja sig med "bara" 25 miljoner var.


ROBERT ÖSTLING