När både Göran Persson

och ledande moderater poserar som feminister, medan Linda Skugge säger att hon inte längre vill kalla sig det alls (i Expressen den 10 april), ställs frågan om feminismen är död. Som sann liberal skulle jag önska att så vore fallet - men tyvärr är vi nog ganska långt därifrån. Göran Perssons omfamnande symboliserar faktiskt en av feminismens stora framgångar, nämligen att opinionsbildare och beslutsfattare - av ren opportunism eller djup okunnighet - associerar feminism med att allmänt vara för jämställdhet. Men feminismen är i grunden något annat - en politisk ideologi. Och en politisk ideologi kännetecknas av att det är ett sammanhängande tankesystem som ger en förklaring till varför samhället ser ut som det gör och uppställer principer om hur det borde vara som vägledning för politiska beslut. Feminismen säger att hela vår tillvaro och alla mänskliga relationer genomsyras av en "könsmaktsordning", eller ett "patriarkat", där kvinnor ständigt är underordnade män. Individen ses inte som ett handlande subjekt - med egen vilja och eget ansvar - utan som ett objekt för viljan hos en utompersonlig "struktur" som styr oss oavsett vad vi tror eller vill. Därför behövs olika slags politiska interventioner, även långt in i människors vardagsliv, för att korrigera att "strukturen" får människor att bete sig "felaktigt". Thomas Idegard är mot feminism

Denna ideologi har

faktiskt en majoritet i Sveriges riksdag högtidligen upphöjt till högsta politiska norm. Och utifrån den utreds och diskuteras nu till exempel kvoterad föräldraförsäkring liksom kvotering av styrelseposter i privata företag. Miljoner av skattebetalarnas pengar satsas på genusforskning vid universiteten och genuspedagoger i skolan. Bara för att ge några exempel. Och ofta tar det sig rent parodiska uttryck, som till exempel när JämO nu ska se till att "Fröken Ur" ersätts med en "Herr Ur". Eller att SVT sänder TV-serien "Jobba jämt" där två jämlikhetskonsulter åker runt och avslöjar den patriarkala konspirationen på både Ica-affären och Musikhögskolan. Men det är inte skämt utan allvar. Detta är tillämpad feminism i praktiken och den omger oss överallt. Den som är liberal måste beklaga detta. En sann liberal ser för det första felslutet redan i den feministiska samhällsanalysens grundantagande. Det liberala, västerländska samhällets strukturer - våra sociala normer, institutioner och sedvänjor - utjämnar betydelsen av de skillnader som naturen skapat mellan män och kvinnor. Civilisationen begränsar biologins verkningar och ger människor handlingsalternativ. När fakta dessutom visar att tjejer lyckas bättre i skolan än killar, att män drabbas mer av våld och att kvinnor har bättre hälsa måste man ju fråga sig vari underordningen ligger. För det andra ser liberalismen individen som ett handlande subjekt, med ett eget ansvar för sina handlingar och fri att kunna göra sina livsval så länge det inte skadar någon annan. En liberal beklagar att det feministiska tänkandet lär människor att se sig själva som delar av könskollektiv - med förutfattade meningar om egna egenskaper och begränsningar. Det försvårar för människor att se den fulla potentialen i det egna jaget. För det tredje innebär liberalismens syn på människan att politikens räckvidd i samhället måste begränsas. Oavsett om motiven är ädla, avfärdar en sann liberal politiska ingrepp som kränker grundläggande värden som människors frihet och ansvar (som till exempel kränkningen av den privata äganderätten i fallet med kvoterade bolagsstyrelser).

Att vara för jämställda

villkor för män och kvinnor - eller att se att det kan finnas maktrelationer som bygger på kön - är inte detsamma som att vara feminist. För att verkligen vara feminist måste man skriva under på "könsmaktsordningen" som generalförklaring till hur samhället ser ut, och förorda statlig reglering av marknad och civilsamhälle för att bryta den. Evin Rubars TV-dokumentär ruckade feminismens allmänna feel-good-image genom att blottlägga de absurda konsekvenserna av feminismens människosyn. Schyman och Feministiskt Initiativ har tydliggjort dess plats på den politiska teorins extrema vänsterhalva. Dess trendglans må ha mattats och några fans börjar vackla - men feminismen lever och står stark i dagliga politiska beslut, forskning, utbildning, media och myndighetsutövande. Och just därför måste den fortsätta att bekämpas av oss som står för det rakt motsatta - det vill säga en liberal och individualistisk idégrund. THOMAS IDERGARD Thomas Idergard är styrelseordförande och konsult i omvärldsanalysföretaget United Minds och samhällsdebattör. Han är stolt icke-feminist, men tycker att Tiina Rosenberg är värd respekt för att hon i alla fall helhjärtat tror på, och står upp för, konsekvenserna av sin absurda ideologi.