KD behöver en fräsch partiledare som kan lyfta partiet från positionen som ett mittenparti med ett tveksamt berättigande, skriver Thomas Carlson.
Sedan valet 2010 har många förlorande partier ivrigt förespråkat behovet av förnyelse, ibland kopplat till krav på ordförandebyte. För KD var valet en halv katastrof. Frågan om Göran Hägglunds roll i det hela har ganska snabbt tystats ner, utan att man lyckats reda ut hans ansvar.
KD har inte någon tradition att byta partiledare stup i kvarten. KD:s fotfolk har varit en trogen och lojal grupp som tålt mycket stryk och besvikelser. Det visste Alf Svensson och det vet den nuvarande partiledningen.
Frågan är ändå hur långt man kan gå och ändå behålla medlemmarnas förtroende. Eller har man redan gått över gränsen? Många avhopp tyder kanske på det.
När Göran Hägglund tog över efter Alf Svensson deklarerade han att han själv inte såg sig som någon sprinter, utan mer som en långdistansare. Visst är det nödvändigt med uthållighet, men ändå? Ett maratonlopp i utförsbacke är väl den bästa bilden av Görans insats.
Han ska ha den erkänslan att han har gjort vad han kunnat i till exempel äktenskapsfrågan. Men av KD:s hjärtefrågor kring familjen är vårdnadsbidraget en av de viktigaste. Där verkar inte Hägglund ha kraft eller lust att kämpa vidare. Det vårdnadsbidrag som nu, efter allt kompromissande inom alliansen, finns, är ett intill oigenkännlighet misshandlad version jämfört med originalet.
Utgångspunkten för KD:s idé har ju varit att låta samhällets bidrag följa barnet, inte vårdformen. Då får vi verklig valfrihet.
När man beräknar samhällets stöd - föräldrarnas egenavgift oräknad - så landar priset på varje daghemsplats på runt på 120 000 kronor. Detta skulle ge en helt annan nivå på bidraget till den mor eller far som ägnar en snabbt flyende småbarnstid åt att ta hand om det egna barnet.
Här svek Moderaterna totalt sina ideal och hamnade i den socialistiska fällan. Förslaget stötte på ett närmast rabiat motstånd även från Maud Olofsson och Jan Björklund. Man talade om kvinnofälla. Det är ju för kvinnornas skull vi har nuvarande system, inte för barnens skull. I det läget hade det varit bättre för KD om Hägglund förklarade sig beredd att kliva av taburetterna.
Det finns ytterligare en rad frågor där Görans insats kan ifrågasättas. Varför har KD, som ju hade skolfrågor som första heta område, lämnat över allt detta till Jan Björklund? Alla partier säger sig vilja minska antalet aborter. Trots det har aborterna inte sjunkit. Där har ju KD sedan många år varit ängsliga att åter placeras i ett privatmoraliskt hörn. Därför har man "legat lågt".
Var det politiskt och etiskt försvarbart att erbjuda utländska kvinnor abort i Sverige? Ska det vara tillåtet att låta sig insemineras med anonym sperma, även om det sker i Danmark? Det är ju ett förräderi mot barnet som ju längre fram i livet aldrig kan söka sitt ursprung. Vad var egentligen meningen med apoteksreformen? Var det ökad tillgänglighet, ökad konsumtion eller lägre priser? Vad säger konkurrensverket?
Hägglund kallades vid sitt tillträde för "Alfs Klonprins". Det är möjligt att det väl vårdade yttre, liksom svärmorsdrömmen stämmer, men det gör inte hettan, engagemanget och den ideologiska klarheten.
KD:s kräftgång i opinionen visar att Hägglund varken lyckats sätta KD:s frågor på agendan eller fått utdelning av att sitta i knäet på Moderaterna.
Om KD inte odlar sin särart utan mer och mer omformas till ett allmänborgerligt mittenparti så kan man ifrågasätta berättigandet. Och det är väl det många väljare gjort. KD borde därför nu, i god tid före nästa val, ta upp partiledarfrågan och finna en lösning som gör att den stora mängd väljare som egentligen vill ha det trygga samhälle som KD:s idéer skulle kunna skapa, hittar tillbaks till KD.
Det är inte KD:s idéer som kommit "till vägs ände", utan Göran Hägglund som bör avbryta utförsmaran och tilldelas en lämplig landshövdingestol att vila upp sig på.
Ju snarare, desto bättre.
THOMAS CARLSON
