Håkan Juholt har fått mycket kritik för att han vägrade att vara med i debatten i Agenda den 9 oktober på grund av att han inte ville stå sida vid sida med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.
SVT har meddelat att de inte låter andra bestämma hur upplägget på ett program ska vara. Men att inte SVT har anpassat sig tidigare är rent nonsens. Inför debatter är det tvärtom vanligt att det med framgång drivs igenom krav från partier på hur man ska stå i debatten, hur höga borden ska vara, etc.
Faktum är att partier har styrt betydligt mer än frågan hur man ska stå i en debatt. Sedan de borgerliga partierna tog makten 2006 har de satt i system att bojkotta debatter eller hoppa av dem, vilket såväl SVT som Sveriges Radio har böjt sig för.
För ett par år sedan blev jag tillfrågad om att vara med i en debatt mellan Beatrice Ask och mig just i programmet Agenda. Efter att Asks pressekreterare meddelat att Ask vägrade gå med på det ändrade redaktionen så att det i stället skulle vara förinspelade intervjuer. Därefter förändrades förutsättningarna igen, varvid Ask fick sitta ensam i studion och kommentera min förinspelade intervju.

Ett annat exempel är när Carl Bildt i samband med presidentvalet i USA förhandlade med Aktuellt om vem han skulle möta i en debatt för att acceptera att vara med. Som en total förnedring fick redaktionen förhandla med Bildts pressekreterare med olika förslag på namn, allt som kunde passa regeringen.
Det har också gällt på partiledarnivå. När Fredrik Reinfeldt i Sveriges Radio inte ville ställa upp på en debatt med Mona Sahlin, utan krävde att det i stället skulle intervjuas var för sig, ja, då la man sig platt för statsministerns krav.

Håkan Juholt har samma inställning som den tidigare Folkpartiledaren Bengt Westerberg hade när han skulle sitta i samma soffa som Ian Wachtmeister från Ny demokrati. Det intressanta är att medan Bengt Westerbergs agerande fortfarande beröms, trots att det nu är 20 år sedan, har Håkan Juholts reaktion mötts av en massiv kritik.

Varken Westerberg eller Juholt ville förknippas med ett rasistiskt parti. Utöver de principiella skälen insåg de båda symbolvärdet av att inte finnas på bild tillsammans med företrädare för sådana partier. Det skulle förstås inte vara bilder som begränsades till den aktuella debatten. Bilderna skulle finnas med i många andra sammanhang i tv och tidningar, både då och i framtiden. Den som inte förstår konsekvenserna av detta är politiskt tondöv.
Förståelsen för Håkan Juholt borde vara ännu större än för Bengt Westerberg. Såväl Ny demokrati som SD har i de allra flesta frågor varit stödparti för den borgerliga regeringen, vilket har varit avgörande för att de ha fått genom många av sina förslag.
Jag tror inte att SVT:s och andra nyhetsredaktioners inkonsekventa agerande beror på att de är mer borgerligt sinnade. I stället handlar det om att det alltid är mer intressant att ha med regeringen. Jag är övertygad om att även de borgerliga partiledarna hade vägrat att stå bredvid SD om Agenda hade haft det upplägget. Men jag tror aldrig att Agenda då hade haft en debatt med bara oppositionen och SD. Ju större intresset för att få med någon i en debatt desto lättare väger redaktionens princip om att inte ge efter för partiernas krav.

Under de senaste åren har det framförts kritik mot nyhetsredaktioner för att de ger efter för regeringen. Ibland har svaret varit att för de första stämmer det inte och för det andra var det likadant under Göran Perssons tid - en argumentation som är lika ologisk som felaktig. Medan Göran Persson ständigt manade på oss ministrar i hans regering att vara med i olika debatter har Fredrik Reinfeldt valt den motsatta taktiken.

Om nu SVT och andra redaktioner bestämmer sig för att vara noga med principen att de inte ska låta sig styras av politiska partier, får de nog vara konsekventa mot båda de som är i regeringsställning och de som är i opposition. I annat fall kommer de få problem med trovärdigheten i framtiden.

Thomas Bodström
Före detta justitieminister och riksdagsledamot (S)