Många bedömare anser att valet 2010 till stor del kommer handla om ledarskap. Jag tror det är delvis rätt och delvis fel. I huvudsak kommer det handla om politik och om värderingar. Regeringen gick till val på att jobben skulle bli fler och utanförskapet mindre. Den blev tvärtom. Jobben blev färre, sedan valet har Sverige 143600 fler arbetslösa och socialbidragen har ökat i 90 procent av landets kommuner. Regeringen gick till val på att värna välfärden. Det blev tvärtom. Skatten har sänkts för lånade pengar och 25 000 personer har fått gå i kommuner och landsting. Regeringen, och främst Fredrik Reinfeldt själv, gick till val på ett nytt ledarskap i kontrast mot Göran Persson. De resultat Fredrik Reinfeldt lämnar efter sig efter fyra år som statsminister är i sig ett tydligt underbetyg.
Men frågan om hur Fredrik Reinfeldt egentligen lyckats i sitt ledarskap är en fråga som alltför sällan ställs i debatten. Varför är det så tyst om Fredrik Reinfeldts ledarskap när det pratas så mycket om Mona Sahlins?
En förklaring verkar vara Moderaternas taktik att gå till personangrepp mot Mona Sahlin snarare än diskutera politiken. Att döma av mängden anonyma brev, filmer och rena förtal som cirkulerar på nätet verkar Moderaterna ha en ganska stor stab sysselsatta bara med det som Bill Clinton kallade "The Politics of personal destruction". I ett land där med erfarenheten av hatkampanjerna mot Olof Palme kan man tycka att etablerat parti som Moderaterna borde förstå riskerna med att piska upp hatkampanjer mot enskilda personer. När dessa attacker spåras till Regeringskansliet eller till ledande Moderater blir jag beklämd.
En annan förklaring tror jag ligger i att Fredrik Reinfeldts eget ledarskap denna mandatperiod inte diskuteras. Det är märkligt, eftersom han begär ett förnyat mandat att fortsätta på samma sätt i fyra år till.
Statsministern är ansvarig för vilka statsråd han utser och vilka medarbetare han omger sig med. Man kan lära sig mycket om en person när man granskar just detta. Vad säger det om Fredrik Reinfeldt att hans kulturminister Cecilia Stegö Chilo och handelsminister Maria Borelius avgick nästan innan de tillträdde efter en härva av obetald TV-licens, svarta löner och fritidshus registrerade i skatteparadis? Eller att hans försvarsminister Mikael Odenberg hoppade av efter ett storbråk om neddragningar på försvaret?
Och vad säger det om Fredrik Reinfeldts ledarskap att hans arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin har köpt sin examen på ett amerikanskt bluffuniversitet registrerat på en kanalö? Och får sitta kvar. Eller att hans utrikesminister Carl Bildt kan bli indragen i en utredning om folkrättsbrott efter tvivelaktiga affärer i det krigshärjade Sudan?
Jag tänker inte - liksom Moderaterna - hemfalla till att dag efter dag dra upp sådant i debatten. Jag vill att diskussionen ska handla om just politik. Men varför ställs inte dessa frågor och varför grnaskas inte detta? Denna tystnad medan Moderaterna ständigt pumpar ut negativa saker i media om Mona Sahlin. Hur kan detta få fortgå?
Jag tycker allt detta säger att Fredrik Reinfeldts omdöme och ledarskap också måste diskuteras. Särskilt vad gäller frågan om utrikesministerns förtroende är situationen allvarlig. Sverige är ett land med en stolt tradition av att stå upp för mänskliga rättigheter och driva dessa frågor ibland annat FN, EU och Europarådet. Nu är Sverige också, såvitt jag känner till, är det enda västland överhuvudtaget som har en utrikesminister som kan bli indragen om en utredning om folkrättsbrott. Bakgrunden är att tiotusentals människor fördrivits från sina hem, många har mördats. Förundersökningen som pågår gäller en svensk koppling.
Fredrik Reinfeldts oförmåga att hantera sin egen utrikeminister skadar vårt lands anseende i världen och gör Sveriges röst svagare.
Thomas Bodström socialdemokraternas rättspolitiska talesman, advokt och författare.
