Tännsjös idé är naiv och farlig

Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö skrev i går att alla världens länder bör inrätta ett globalt parlament som utser en världsregering, för att på så sätt komma överens om att göra miljön bättre.
Jag instämmer. När man ändå sitter ner vore det fint om man på samma gång kunde stoppa alla krig, förbjuda filmningar i fotboll och stifta lagar mot dumhet, elakhet och dålig smak.
Skämt åsido. Tännsjö menar att varje nation ska sända några parlamentariker till en församling, och att församlingens mandat ska vara "att tänka globalt på klimatfrågan." Om det nu faktiskt är så att vi står inför ett globalt hot mot vår existens, varför vore det fel att möta det med en global, politisk maktapparat?
Svaret är att det inte finns något i den politiska erfarenheten eller inom samhällsvetenskaplig forskning som ens antyder att det går att få länder att bete sig på det viset.
1900-talets stora experiment på området - Förenta Nationerna - visar entydigt att överstatliga sammanslutningar, snarare än att bli en plats för gemensamma beslut, förvandlas till en arena för enskilda länder att bekämpa varandra och vinna politiska fördelar.

Låt mig ge ett tydligt tankeexperiment. Den formidable och ofta sentimentale Ronald Reagan hade en lustig vana att föreställa sig jorden under attack av utomjordingar.
"Tänk hur alla länder då skulle lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan", fantiserade han, och föreställde sig ryssar, kineser och amerikaner skuldra mot skuldra mot den gemensamma fienden.
Men vad hade hänt om hela världen skulle mobilisera mot en invasion från Mars?
Det krävs inte mycket eftertanke innan man inser att kampanjen mot fienden snart skulle förbytas i internt käbbel om vem som skulle ha ansvar för olika vapensystem, var de skulle placeras, hur uppgifterna skulle fördelas, vem som skulle betala, och så vidare. Och hur blir det sedan, när fienden är bekämpad? Vem har alla fördelarna då?

Inom utrikespolitiken kallas detta för realism. Tanken är att länder alltid agerar med sitt eget bästa för ögonen i ekonomiska, militära och maktpolitiska avseenden.
Kan Tännsjö peka på något betydande motexempel till detta antagande? Det kan han inte, eftersom det inte finns några.
I stället erbjuds vi förutsägelser om hur Kina för att slippa skämmas kommer att skicka representanter från den inhemska politiska oppositionen till det globala parlamentet. Avståndet mellan det filosofiska seminariet och den politiska verkligheten känns plötsligt hisnande.
Men om man nu ska följa med till detta politiska fantasiland - det finns ju trots allt en logisk möjlighet att alla länder plötsligt och samtidigt inser hur en global överstatlig maktapparat vore till deras egen fördel - vore det ens en önskvärd destination?
Två avgörande argument visar varför Tännsjös globala parlament snart skulle uppfattas som ett problem, snarare än som en lösning.

För det första, staten är ett monster som alltid vill tillskansa sig makt.
Därför måste varje konstitution splittra dess makt, säkra individers rättigheter, garantera regioners självständighet - med mindre slukar staten snart vår frihet.
Slutsatsen är att det globala parlamentet antingen måste hållas tandlöst, som FN, eller så kommer det snart att bli alla fria länders värsta mardröm.
Är det någon som tror att ett globalt parlament med kraft nog att tvinga på oss ett särskilt beteende i alla avseenden som har med växthusgaser att göra skulle stanna vid denna övning? Sådan är inte den politiska verkligheten. Denna staternas stat skulle snart finna nya viktiga områden att råda över, och sedan fler nya områden, och sedan ännu fler.

För det andra, ett globalt parlament vore inte ett effektivt sätt att möta ett klimathot, ens om vi skulle låtsas att det vore en möjlig och vänlig institution. Saken gäller en förändring av människors vardagsbeteende. Det finns ingen större politisk utmaning.
Om vi bortser från den ena möjligheten att lyckas - järnhårda tvingande åtgärder - finns bara en känd väg till framgång: att utnyttja de mekanismer som redan styr vårt sätt att agera.
I takt med att människors medvetande om det förmodade klimathotet växer kommer miljontals tjänster och företag att anpassa sitt utbud efter denna nya verklighet.
Konkurrensen mellan biltillverkare, flygbolag, köttproducenter, och så vidare, kommer att accelerera den tekniska utvecklingen i riktning mot vad den miljömedvetne kunden vill ha.
Denna utveckling kan hindras med politiska beslut eller den kan underlättas. Genom att välja rätt - skattelättnader, frihandel, infrastrukturella åtgärder, forskningssatsningar - kan politikerna gynna den starkaste kraften som finns: människor som drar åt samma håll av egen fri vilja.
En global regering skulle vara antingen irrelevant eller ett hinder för en sådan utveckling. Det enda säkra är att beslutsmakt skulle flyttas från människor och deras fritt valda sammanslutningar till en politisk elit. Och det är ju egentligen också själva poängen med Torbjörn Tännsjös förslag.


Roland Poirier Martinsson
Poirier Martinsson är filosof och författare och tycker att EU är en stor demokratisk utmaning. Han bor i Texas, men flyttar
hem till Sverige nu i maj.