Linda Skugge säger

att hon ska sluta kalla sig feminist. Så tråkigt för dig Linda. Det är ju nu det vänder. Det är nu det roliga börjar. Nej, jag skojar inte. Jag tror verkligen på att vi går igenom ett kollektivt tidslås just nu. Jag tror inte att det är en slump att jag blir intervjuad överallt för den nya kvinnosajten SalongK.se samtidigt som Stockholms stadsteater har premiär på uppföljaren till Suzanne Ostens och Margaretas Garpes kultpjäs "Jösses flickor" från 1974. Den nya föreställningen har tillägget "Återkomsten" i titeln, och det är just vad feminismen gör nu. Återkommer. I förnyad form. Så vad är det nya då? Eller det nygamla? Systerskapet, säger jag. Det är inne med systerskap och ute med sekterism. Det är inne att ta bort trösklarna mellan rummen där kvinnor har förskansat sig med sina olikheter. I ett rum sitter de akademiska svartklädda feministerna och läser Judith Butler och Julia Kristeva och i ett annat rum sitter de plutmunnade blondinerna med shoppingkassarna och läser Veckorevyn. I ett tredje rum sitter de kavajklädda karriäristerna med sina aktieportföljer och är förbannade för att de blir stoppade av hårda glastak och inte kommer in i styrelserummen, i ett fjärde rum sitter de trötta småbarnsmammorna som inte får några jobb för att arbetsgivarna tror att de inte är någon arbetskraft att räkna med. I ett femte rum sitter de ätstörda prinsessflickorna som aldrig vill bli vuxna kvinnor för att det verkar vara ett helvete, i ett sjätte rum sitter alla kvinnor som jobbar med att ta hand om barnen och de gamla och är upprörda eftersom de får så lite betalt Jag tillhör själv en av de här kategorierna och länge var det så för mig att jag hade ingen större lust att beblanda mig med kvinnorna i de andra rummen. Andra kamper, där män var inblandade, var viktigare för mig.

Men nu har det hänt något,

och det gäller inte bara mig. Jag har börjat se på andra kvinnor med nya ögon. Jag gillar inte alla, men jag ser samband tydligare, jag ser bättre hur saker hänger ihop och jag ser att andra har en del att lära mig också. För min personliga del tror jag att det hände när jag fick min dotter, som nu är åtta år. Förutom våld mot kvinnor så är det frågan om varför unga kvinnor mår så dåligt i samhället i dag som är mitt främsta feministiska huvudbry. Jag är närmast besjälad av att hitta förklaringarna och göra något åt det samhälle som är grunden för ätstörningarna, depressionerna och självskärningarna, innan min dotter blir tonåring.

Vid sekelskiftet

var det rösträttsfrågan som lyckades ena kvinnorna. I andra vågens feminism var det fri abort och dagis. Nu tror jag att det är våldet mot kvinnorna, unga kvinnors depressiva symptom och kvinnors ställning i rättsväsendet som är de breda frågorna som går att driva på bred front, inte minst i valrörelsen. När man är feminist måste man ha långt minne. Är det någon uppgift jag har sett som min är det kanske att avdemonisera feminismen, och feministerna. Vi är inga galna manshatare. Vi är inte särskilt fula, störda eller avvikande heller. Däremot vill vi ha ett samhälle där inte kvinnor principiellt tilldelas en underordnad ställning.

Men ingen kamp kan föras

utan motstånd. För att återvända till dig Linda Skugge. Det är kanske tur för feminismen att inte du var en av de tongivande vid rösträttsreformen eller när det gällde fri abort. Då hade vi kanske inte fått vare sig rösträtt eller rätt till abort? Feminismen har aldrig handlat om att ge dig personligen karriärfördelar. Feminismen är en kollektiv rörelse som vill förändra samhället, som vill förändra villkoren för a l l a kvinnor i samhället.

Att feminismen har fiender

förvånar inte. Det har feminismen alltid haft. Till dem räknar jag verkligen inte Linda, men definitivt Thomas Idergard. Det positiva jag har att säga om den debattartikel han publicerade här på sidan är att det är bra att han och hans mörkerbröder kryper upp från stenen de legat under - i tron att det är fritt fram? Var man inte feminist innan så blev man det definitivt när man läst Idergard! Du har skaffat feminismen många nya vänner Thomas. Tack för det. Jag blir tyvärr inte heller förvånad över att det kommer att komma avhopp som Linda Skugges. Det är kanske inte lika kul att kalla sig feminist när alla får vara med? När man inte är ensam i täten? Eller är det så att feminismen kommer att få hantera samma besvikelse som en gång vänstern när pappas gossar plötsligt en dag inte tyckte att det var kul att demonstrera längre, utan tvärvände, gick in i pappas företag, köpte villa i förorten och ägnade sig åt sig och sitt. Och satte på sig samma Beppemössa som pappa. Hem till boet liksom.

Jag hoppas jag har fel Linda

. Jag vill mycket hellre ha dig kvar som feminist än se dig med Beppemössa i förorten. Tänk efter en gång till. Ska du verkligen inte vara med nu när det äntligen vänder? ÅSA MATTSSON Åsa Mattsson är chefredaktör för nya kvinnosajten SalongK.se. Påskafton firar hon på en kompis landställe där de målar ägg och äter en massa godis.