Limousintrafiken till SVT och TV4-huset måste ha varit rekordtät i årets valrörelse. Partiledarna och företrädarna snäppet under dem har den här gången spelat med i tv-kanalernas dramaformat i en aldrig tidigare skådad utsträckning.
Valprogrammen har i år haft en estetik som för tankarna till Melodifestivalen och Idol, och nog finns det risker med den glamourösa inramningen och det uppskruvade tempot. Men på det stora hela är ändå väljarna att gratulera.
Man kan inte få allt här i världen. Om jag fick allt jag ville under valrörelsen så skulle alla medier hårdfokusera på portalparagrafen i alla pressutredningar. Som talar om att "informera så att medborgarna självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor". Där är vi vanligen inte.
Ändå känner jag glädje över det samlade utbudet av valbevakning och valstimulans som sköljt över oss inför dagens riksdagsval. Jag tänker särskilt på SVT, TV4 och Sveriges Radio, även om alla stora mediehus har satsat rejält på valet inkluderande valkompasser, partitester och pejlingar. Och den enorma mängden opinionsmätningar är jag inte bekymrad över, däremot vissa redaktioners ovilja att referera resultaten rätt upp och ner.
Årets valrörelse måste vara den mest medialiserade i Sveriges politiska historia. I tv-huset på Gärdet i Stockholm tycks partiledarna stundtals ha bosatt sig. Inte nog med att de grillades i 60 minuter på bästa sändningstid, sedan var det pressfotokaos, webbintervjuer och chattande med tittarna. Morgonen därpå var samma partiledare nyponrosig gäst i Go'morron Sverige för att konversera med presumtiva väljare via telefon.
Gick det hem då? Ja, SVT:s Utfrågningen har i allmänhet haft mellan 800 000 och miljonen tittare. Fyrans kvartettutfrågningar hade strax under 700 000. SVT:s Duellen med de två statsministerkandidaterna för en vecka sedan sågs av 1,4 miljoner. Lägg till detta alla som följt debatter och kommentarer på Svtplay, valprogram som enbart sänts på svt.se och aktiviteter på Facebook och Twitter.
Slutdebatten i fredags finns ingen officiell siffra på än, men jag bedömer närmare två miljoner. Programmet var för övrigt en fröjd för ögat, med sina varma färger, djärva bildvinklar och sällsamma djupkänsla. Anna Hedenmo och Mats Knutson styrde med fast men varm hand och detta klassiska valprogram har sannerligen utvecklats sedan de stela, enkönade gravtalen som hölls ända in på 80-talet.
Ni kanske tycker att det handlar mycket om yta och form. Ja, det kan jag hålla med om. Många valprogram har haft en estetik som mer associerar till Idol och Melodifestivalen än till Kalla Fakta och Agenda, och det stör säkert en del men i realiteten är det ett kvitto på att tv-kanalerna sätter dessa produktioner högt upp på prestigestegen. Många väljare med lojt politiskt intresse behöver sannolikt en attraktiv visuell inramning för att inte reflexmässigt välja bort politiska program.
Och även om det intellektuella innehållet kanske inte alltid varit av bästa märke har medierna verkligen tagit sitt ansvar att hjälpa medborgarna och göra dem bekanta med landets ledande politiker och valets centrala frågor. Det finns tecken som tyder på att det har varit en ny vitalitet i de politiska samtalen bland gemene man den här gången, kanske för att det finns så många nya dialog- och samtalsarenor.
Kort sagt kan man sammanfatta det utbud som vi fått av medierna i allmänhet och etermedierna i synnerhet som en ambitiös och påkostad Demokratifest med debatt, gemenskap och delaktighet som honnörsord. Att sedan den tv-produktion som hade rubriken Demokratifesten utgjorde valrörelsens värsta programhaveri är en sak för sig.
Men i dag glömmer vi Idol, Melodifestivaler och tv-floppar och röstar på riktigt. Nu är det vi själva som kan bli vinnare.
STAFFAN DOPPING
Staffan Dopping är seniorkonsult på kommunikationsföretaget K-Street Advisors. Som programledare I SVT, SR och TV4 blev han en av Sveriges mest kända journalister.
