Fiaskot för president Bushs krispaket chockade världens börser i går. "Men att rädda dem som har gjort misstagen med 700 miljarder dollar av skattebetalarnas pengar skulle bara befästa problemen", skriver nyliberalen Johan Norberg: "Den som kan skicka sina förluster till andra kommer att spela hejdlöst vid rouletten."
När man följer den finansiella krisen är det plågsamt att åse flockmentaliteten - alla de aktörer som i stället för att sakligt analysera ekonomin bara följer minsta motståndets lag.
Nej, jag tänker faktiskt inte på investmentbanker och bolåneinstitut. Jag tänker på alla som nu efteråt gör som president Sarkozy i Frankrike och professor Bo Rothstein här hemma och skyller alla problem på "nyliberalism" och ropar på nya regleringar.
Borde vi inte först studera de tiotusentals sidorna regleringar som redan finns och vad de 12 190 personer som på heltid reglerar finansmarknader bara på federal nivå i USA gjorde när det begav sig? Då ser vi att de minst lika ihärdigt som andra blåste upp bubblan. Den enda skillnaden var att de hade en större pump.
Politiker lyfte i decennier fram bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac som föredömen som gav bolån till fattiga hushåll. De grundades av staten och har verkat i skydd av offentliga garantier, så att de kunde låna billigare och få en dominerande ställning.
1995 tvingades även privata banker och bolåneinstitut expandera utlåningen till hushåll med sämre kreditvärdighet. Med hot om regelskärpningar och böter skulle det nu bli slut på sådan "diskriminering". Men eftersom dessa subprime-lån var riskabla fick de samtidigt rätten att gömma undan dem i paket med bättre lån och sälja dem vidare.
Under det tidiga 1990-talets "savings and loans"-kris visade staten också att den garanterade bolånemarknaden med skattebetalarnas pengar. Man kunde satsa vilt i vetskap om att få behålla vinster och vidarebefordra förluster. Det var inte en kasinoekonomi, utan en curlingekonomi, där staten sopar framför (och bakom) finansaktörerna i stället för att låta dem falla när de begår misstag.
Allt var upplagt för ett rally. Det behövdes bara ett startskott och USA:s centralbank stod för det. Efter IT-bubblan och 11 september var den amerikanska ekonomin skakig, och om marknadskrafterna hade fått råda skulle många företag gå omkull och kapital föras över till sundare delar av ekonomin. Men Alan Greenspan ville undvika en kris och sänkte i stället räntan dramatiskt, från 6,5 till 1 procent mellan 2001 och 2003. När det blev nästan gratis att låna räddades konjunkturen, men till priset av en väldig fastighetsbubbla. Allt fler lånade allt mer till allt större bostäder.
Det krävdes bara lite högre räntor och sjunkande bostadspriser för att luften skulle börja pysa ur. Folk fick svårt att betala tillbaka och utlånarna registrerade allt större förluster. Eftersom de hade sålt vidare lånen blev det oklart vem som satt på vilka risker och bankerna slutade lita på varandra. Självständiga investmentbanker - ett arv från ett 66-årigt amerikanskt förbud mot att de blandar in affärsbanksverksamhet - hade till skillnad från affärsbankerna inte råd med sådana förluster.
Krisen fördjupades bland annat för att alla ropade på regleringar efter den förra krisen. Uppmärksammade bokföringsbrott i flera företag fick myndigheterna att kräva att tillgångar värderas till det pris de skulle få om de såldes i dag. Men på en marknad i nedgång utan kapital är priserna lägre än de kommer att bli senare. Därför tvingades alla aktörer skriva ned värdet av sina tillgångar samtidigt, vilket gjorde att de såg ut att vara på obestånd, vilket ledde till panikförsäljning, vilket drev ned priserna ytterligare.
Staten blåste alltså upp en fastighetsbubbla, pressade fram bolån till hushåll som inte hade råd med dem, ökade risktagandet eftersom skattebetalarna skulle ta eventuella förluster och införde regleringar som gjorde att värdena rasade vid minsta nedgång. "Nyliberaler" har alltid bekämpat sådan politik, och brukade hånas för att de gjorde det.
Finansmarknadens folk undgår inte ansvar. Med jämna mellanrum handlar de obetänksamt och kortsiktigt och jagar i flock. Men de som nu kräver mer regleringar glömmer att människor i staten också handlar så, och att "tanklös inblandning av myndigheterna kan göra en kris mycket värre", som Karl Marx formulerade det.
Men att rädda dem som har gjort misstagen med 700 miljarder dollar av skattebetalarnas pengar skulle bara befästa problemen. Den som kan skicka sina förluster till andra kommer att spela hejdlöst vid rouletten. Det bästa USA:s kongress har gjort för att minska riskerna för en upprepning av misstagen var att säga nej till det.
Johan Norberg
Johan Norberg är nyliberal debattör. Bäst tänker han över en kopp capuccino på Non solo bar i Stockholm.
