De senaste veckorna har Anna Anka chockerat det svenska folkhemmet. Hon har sagt sådant som att kvinnor ska hålla sig borta från politiken, medan män ska hålla sig borta från barnen. Detta yttrade hon till en befolkning som är så präglad av feministiska värderingar att man nästan måste be om ursäkt för att man är karl. Inte undra på att fru Anka fick ett gigantiskt genomslag i medierna, och att genusproffs och politiskt korrekta tyckare gick i spinn.
De flesta av hennes berömda uttalanden är naturligtvis under all kritik. Att män ska försörja sin kvinna och att kvinnan passar bäst för hushållsarbete - det strider fullständigt mot mina egna värderingar eftersom jag brinner för jämställdhet. Samtidigt är jag mycket glad åt hennes inhopp i debatten. Orsaken är att hon har flyttat gränserna för hela den svenska samhällsdebatten i genusfrågan.
Tänk dig en skala av åsikter som går från det radikalfeministiska, via en sund mittposition, till det radikalkonservativa. I de flesta länder bryts åsikter från hela denna skala. I Sverige, däremot, har samhällsdebatten enbart förts på den feministiska planhalvan. Eftersom ingen har lagt fram en radikalkonservativ syn i genusfrågan har skalan ansetts sluta vid mittpositionen.
Därmed har den kommit att uppfattas som extrem, och ytterst få har vågat placera sig där. Jag har vågat, och mycket riktigt har härskarteknikerna haglat. Radiojournalisten och författaren Katarina Mazetti uppmanade mig exempelvis i Ica-Kuriren: "Visa att du är karl, ta dig en tugga av baken och gå ut och kicka ner nån!". Göteborgs-Postens kulturjournalist Daniel Levin skrev: "Jag borde väl börja med att fråga dig hur du mår; frågan känns på något vis relevant". Och på Expressens ledarsida skrev Ann-Charlotte Marteus: "Ström är en latmask", och hon uppmanade mig att sitta ned och ta en kopp "jämställt kaffe" men underströk att "koppfan får du diska själv".
Så har det gått för den som vågat hävda att jämställdhetsarbete måste gå åt två håll eftersom det förekommer diskriminering av båda könen. Men nu har Anna Anka sagt sitt, och det finns plötsligt en radikalkonservativ debattör i genusfrågan. Mittpositionen har plötsligt blivit just mittposition.
Kanske innebär det att vi som står för det sunda förnuftet och en mittposition i genusfrågan nu kan slippa publik mobbning och diverse härskartekniker. Kanske innebär det till och med att de politiska partierna kan ta sig en titt på det förslag till ny svensk jämställdhetspolitik som jag och Folkpartiets riksdagsledamot Camilla Lindberg har utarbetat.
Vi menar att det måste bli ett slut på det ensidiga fokuset på kvinnor i jämställdhetsarbetet, och ett slut på genushysterin. Definitionen på jämställdhet måste återgå till den korrekta, nämligen att alla ska ha lika rättigheter och skyldigheter oavsett kön. En konsekvens blir stopp för kvotering, att med skohorn tvinga fram 50/50 procent män och kvinnor i samhällets alla vinklar och vrår, helst i varenda brandbil, är inte jämställdhet.
Vidare måste all lagstiftning göras könsneutral. Det måste börja med en ändring av regeringsformen som märkligt nog ger grundlagsstöd för mansdiskriminering. Sedan måste ett antal mansdiskriminerande vanliga lagar skrivas om till könsneutralitet, exempelvis lagen om kvinnofrid. Ett antal feministiskt färgade begrepp måste också bort ut politiken. Exempelvis bör termen "mäns våld mot kvinnor" ersättas av "relationsvåld". Att betydligt fler män än kvinnor drabbas av våldsbrott ska inte längre tystas ned. Båda makars intjänade pensionspoäng ska enligt lag delas lika vid skilsmässa, så att en hemmaman eller hemmafru inte drabbas ekonomiskt på ålderdomen. En utredning måste samtidigt tillsättas för att komma till rätta med problemet att kvinnor ofta döms till mildare straff än män för samma brott. En annan utredning bör arbeta fram förslag på åtgärder mot att beviskraven ofta sätts orimligt lågt när en man står åtalad för sexualbrott mot en kvinna. Och en tredje utredning bör arbeta fram förslag till åtgärder mot den omfattande diskrimineringen av pappor vid vårdnadstvister.
På grund av en lyxhustrus knasiga uttalanden tror jag äntligen att våra förslag kan komma att övervägas.
Tack, fru Anka!
PÄR STRÖM
