68-generationens sexuella revolution ledde till aids, skyhöga abortsiffror och kärlekslöst sex - detta är i stora drag Charlotta Levays resonemang i gårdagens Expressen. Som kvinna född några generationer efter sextioåttorna vill jag först av allt rikta ett stort, offentligt tack till alla de människor som på 1960-talet och långt innan dess slogs för att jag ska ha rätt till preventivmedel, abort och sex på mina egna villkor. Som slogs för att avskaffa heterosexistiska lagar och normer och för att skapa ett mer jämlikt samhälle.
Och med detta sagt sedan konstatera att den sexuella revolutionen är långt ifrån genomförd.
Den som inte ser sex som en moralfråga utan som en fråga om makt, frihet och jämställdhet kan nämligen inte vara nöjd med dagens tillstånd, där kvinnors kroppar reduceras till varor på en marknad, där unga kvinnor systematiskt nedvärderas och där våldtäktsoffer enligt domstolar får skylla sig själva om de inte före övergreppet levt fläckfria och kyska liv.
Handlingsutrymmet för män och kvinnor är ännu i dag ojämlikt på alla områden inklusive det sexuella, men det är inte denna maktobalans som upprör Charlotta Levay. För en moralist är det själva lusten och friheten som hotar, inte frihetens ojämlika fördelning. Kompisknullande och "promiskuitet" är något dåligt i sig och ett hot mot en samhällsordning där sex förutsätter kärlek och unga människor (läs: kvinnor) ska spara sig för det "fina" sexet mellan två olikkönade personer i en stabil och monogam relation.
På ett obegripligt sätt härleder Levay dagens "kalla och hjärtlösa" samhälle till det fria sexet, i stället för att se att kylan bottnar i ett generellt samhällsklimat där varken solidaritet eller hållbar utveckling får plats.
Och visst kan Levay drömma sig tillbaka till en tid då bögsex och p-piller var olagligt och sexualiteten hörde hemma i den äkta sängen - där det fram till 1965 för övrigt också var lagligt för män att våldta sina fruar. Det känns dock mer relevant med en debatt som problematiserar rådande könsmaktsordning och de unkna föreställningar om män, kvinnor och sexualitet som fortfarande frodas år 2008.

En sådan unken föreställning är att antalet aborter i Sverige "är enormt", som Charlotta Levay uttrycker det. Antalet aborter har sedan lagstiftningen ändrades 1975 legat stadigt runt 35000 per år, men trots detta ger marginellt stigande aborttal rubriker i medierna och förmedlas som något fruktansvärt. Enligt siffror från välkända Guttmacher Institute genomfördes 2003 tolv aborter per 1000 kvinnor i Västeuropa, vilket är den lägsta siffran i världen. I Latinamerika, med abortförbud som regel och katolska kyrkan som vakthund för sexualiteten, var siffran för samma år 31.

Den som tycker att höga aborttal är ett problem bör alltså satsa på tillgång på preventivmedel och sexualundervisning - och på fri abort. Förbud och hycklande sexualmoral ger inte färre aborter, bara smutsiga ingrepp som varje år leder till döden för 70 000 kvinnor och till infektioner, missbildning och sterilitet för ytterligare fem miljoner. Konservativa använder ofta abortförbud som ett medel för att kontrollera kvinnors sexualitet, men Levay vänder på steken och använder de svenska aborttalen som ett "bevis" för att en fri sexualitet är skadlig.
Men problemet kan inte rimligtvis vara aborterna, utan de ofrivilliga graviditeterna som föregår dem. Om kvinnan på grund av bristande information, dålig tillgång på preventivmedel, ojämlika sexuella maktrelationer eller rentav slarv har blivit med barn mot sin vilja är det där problemet ligger - inte i hur hon väljer att hantera graviditeten.
Det finns inget egenvärde i att fullfölja en oönskad graviditet, däremot finns i allra högsta grad kvinnans rätt till den egna kroppen och den egna sexualiteten. För att inte tala om alla barns rätt att födas önskade.
Levay hänvisar till forskning som visar att många kvinnor mår dåligt efter en abort, men en annan studie från Umeå universitet (Kero A. Läkartidningen 2005) visar att även om upplevelser av sorg förekommer, så är lättnad i stället den dominerande känslan. Samtidigt uppfattas denna lättnad av kvinnorna själva som något tabubelagt, eftersom en abort alltid ska vara en traumatisk upplevelse förknippad med skuld.
Poängen är naturligtvis att varken jag, Charlotta Levay eller någon annan ska tala om för kvinnor hur de ska må efter en abort, utan att varje kvinna själv ska äga sitt beslut och sin upplevelse.
Att döma av den abortdebatt som med jämna mellanrum blossar upp i Sverige har vi långt kvar att gå innan reproduktionen blir en angelägenhet för den enskilda kvinnan.
Det finns alltså oerhört mycket sexuell revolution kvar att ägna sig åt. Konkret behövs feministisk kamp för en jämlik sexualitet, bättre och mindre heteronormativ sexualundervisning, lättillgängliga och billiga kondomer och mer samhällsinformation kring sexuellt överförbara sjukdomar. Men att vrida den sexualpolitiska klockan femtio år tillbaka tilltalar förhoppningsvis bara historielösa traditionalister utan maktperspektiv.