"Var vill du ha satsen? Provat att svälja? Gillar du det? Har du gjort egen porr? Har du bilder?".
Ovanstående är inte ett utdrag ur en halvskabbig porrfilm. Det är en MSN-konversation mellan "mig" och en 23-årig tjej som heter Elin. Jag ställer frågor, hon svarar.
I två års tid har en eller flera sexbedragare utgett sig för att vara mig på nätet.
De använder sig av mejladressen hannah.arnhog@hotmail.com för att kontakta tjejer på MSN. Bara det är obehagligt. Vad de sedan gör med de kontakterna är långt värre.
Tjejerna blir givetvis glada att "jag" vill vara deras kompis. Så klart. I just den gruppen är jag ju en känd profil som sex- och relationsrådgivare på Veckorevyn. Och ganska omtyckt - för att jag är ärlig, omtänksam och pålitlig.
Därför gör det så ont att någon, eller några, utnyttjar denna tillit för att få sig en härlig runkstund framför datorn.

Efter att kontakten är tagen börjar "jag" chatta.
"Jag" berättar att vi på Veckorevyn håller på med en stor sex- undersökning och att det verkligen skulle vara gulligt om tjejen kunde svara på några frågor.
Hon tvekar, känner att det är lite väl blottande att lämna ut detaljer om något så personligt och intimt som sitt sexliv. Men sedan tänker hon att "mig" kan man ändå lita på.
Så hon svarar på de mest kränkande och förnedrande frågorna jag sett i mitt liv.
Jag har nämligen blivit kontaktad av flera unga kvinnor varje vecka, som har svarat men anat ugglor i mossen. Hur många har då svarat på frågorna och inte anat ugglorna? I mina ögon är detta inget annat än grovt sexuellt ofredande.
Men i rättsväsendets ögon verkar det vara helt okej.
Varken sexbrott eller internetrelaterade brott har ju någon historia av att prioriteras högt.
Min första polisanmälan gjorde jag i augusti 2007. Den andra för bara en vecka sedan. Däremellan hände ingenting.
Ofredandet i mitt namn har fått härja hejvilt helt utan vare sig varningar eller konsekvenser.

Jag har också varit i kontakt med MSN, som kan sätta stopp för bedragaren med en knapptryckning.
Där är de visserligen tillmötesgående, men ställer samtidigt så höga krav för att stänga ner adressen att det praktiskt taget är omöjligt.
Enligt företagets användarvillkor verkar det alltså vara okej att registrera en adress i falskt namn och använda den för att lura till sig detaljer om unga tjejers sexliv. Märkligt. Man kan undra i vilka fall MSN överhuvudtaget ingriper.
Under tiden fortsätter tjejer att bli utnyttjade och kränkta - av "mig".
Frustrationen jag känner är obeskrivlig. Maktlösheten har gjort att jag flera gånger funderat på att anlita en hackare och ta saken i egna händer.
När ingen annan är villig att hjälpa till känns det som att det inte finns någon annan utväg.
Jag förstår Carolina Gynning som lade ut en besvärande pervers läsares IP-adress i sin blogg och uppmanade folk att ta reda på vem han var.
Gynning tog saken i egna händer för att minska det ohämmade hatet på nätet - nu är hon polisanmäld.
Man får lätt intrycket att lagen skyddar förövarna men inte offren.
Nätet tycks vara en frizon där vem som helst kan bete sig hur som helst utan risk för påföljd. Regler och lagar måste skärpas. Men i väntan på detta måste vi bli mer kritiska i vårt surfande.
Kontaktar en känd person dig från en Hotmailadress, svara då och be personen mejla från sin jobbmejl.
Kolla upp hemsidan personen ska finnas på. Vi måste tänka ett varv extra och hålla i minnet att alla tyvärr inte har rent mjöl i påsen.

Min sexbedragare har opererat i två år, och jag vet att det är fler än jag som råkar ut för samma sak.
Tv-profilerna Carolina Gynning och Shire Raghe, bara för att nämna några.
Men polisen verkar inte agera, trots att det är ett solklart brott det handlar om.
I två år har jag fått ont i magen varje gång ett mejl trillar in med frågan om det verkligen var jag som gjorde en undersökning med dem på MSN. Två år. Hur många fler tjejer ska behöva kränkas, av "mig", innan någon gör något?


HANNAH ARNHÖG,
är sex- och relationsrådgivare samt krönikör på Veckorevyn. Hon bloggar på blogg.veckorevyn.com/hannahs-blogg