Socialdemokraterna har visat en förunderlig brist på intresse för de problem den senaste globala finanskrisen uppenbarade. När krisen kom var först uppståndelsen stor: nu hade finanskapitalismen avslöjat vilka katastrofer den otyglade girigheten kunde ställa till med. Och man deltog i skallet mot bonusar och krävde hårdare regleringar av bankerna, fler spärrar mot vettlöst risktagande med andra människors pengar.

Men sedan blev det tyst. Det enda jag kunnat se är att Socialdemokraterna accepterat den borgerliga regeringens linje, det vill säga att göra bankernas utlåning dyrare genom att skärpa kraven på täckning av den med eget kapital. Och man håller med regeringen om att EU-kommissionens förslag om en europeisk finansinspektion måste noga övervägas.

Fler än jag borde tycka att denna passivitet är märklig. Ute i världen anser både liberaler och socialdemokrater att finanskrisen från 2008, som fortfarande pågår, inte bara är en av en lång serie kriser med allt allvarligare konsekvenser. Den ger också besked om existensen av grundläggande brister som ledde till en krasch för själva systemet. De internationella bankerna är så stora, har så många människors och företags öde i sina balansräkningar, att de aldrig löper risken att själva gå under hur äventyrliga affärer de än ger sig in på.

Det är inte bara storleken som gör dem farliga. Banker tar inte längre bara emot insättares medel och lånar ut dem till hushåll och företag. Den stora banken är numera ett finanshus, som sysslar med allt man kan tjäna pengar på: investerar i företag och råvaror (gärna olja), förvaltar sparares pengar i aktie-, penning- och hedgefonder, säljer obligationer och försäkringar, gör egna affärer på penning- och aktiemarknaderna. Effekten blir att många olika sorters risktagande staplas på varandra; när en länk (den här gången "giftigt" sammansatta bostadsobligationer) brister stannar hela systemet, som det gjorde 2008. Och inför risken av en finansiell härdsmälta måste staten ösa in pengar för att få hjulen igång, med andra ord ta över risken.

Mer eget kapital i bankerna löser inte detta strukturproblem. För ett år sedan föreslog Storbritanniens oberoende bankkommission, ICB, att de bankägda finanshusen skulle förses med "stängsel" som skilde förvaltningen av insättarmedel och traditionell utlåning från verksamheten med kapitalinvesteringar. Banklobbyn gjorde naturligtvis våldsamt motstånd och den engelska regeringen la undan frågan. Men nyligen krävde Labourledaren Ed Miliband att storbankerna skulle skära av banden mellan dessa olika verksamheter genom att inrätta särskilda bolag. Och de tyska socialdemokraternas kanslerskandidat Peer Steinbruck har i sin valplattform kravet på en liknande uppdelning av de stora bankerna.

Det finns också annat än partipolitiska utspel. EU har gjort en egen utredning av bankkrisen där man tar fasta på ICB:s förslag om "stängsel" mellan olika bankfunktioner men med tillägget att varje del ska ha sitt eget kapital.

Är förklaringen till tystnaden att vi den här gången undgick en stor bankkris? De banker som ändå var illa ute beröms ju för att de är kraftigt lönsamma igen, blir godkända i "stresstester" och försäkrar att de lärt sig läxan. Men med andra statsfinansiella förutsättningar hade det kunnat gå mycket sämre. Staten var stark nog att både kunna ge trovärdighet åt sina garantier för banksystemet och sänka en rad skatter, särskilt de för fastighetsmarknaden viktiga tillgångsskatterna. Riksbanken kunde låta likviditeten flöda och pressa ner räntan till nära noll.

Det är hög tid att Socialdemokraterna skaffar sig en uppfattning i den här frågan. Man kunde börja med att fundera över vad som händer om den statliga garantin för banksparares medel förbehålls de banker som har en legalt och ekonomiskt självständig enhet som enbart sysslar med traditionell in- och utlåning, medan resten av finanshuset - kapitalinvesteringarna och förvaltningen av finansiella instrument - måste skötas av andra enheter. Det borde leda till att både bankernas kunder och bankernas ägare får en klarare insyn i vilka risker banken tar med deras pengar. Det är till och med tänkbart att ganska många, även i näringslivet, skulle gilla återkomsten av den gamla tråkiga banken, den som bryr sig mindre om hedgefonder än om de människor man lånar pengar av och lånar ut till.

Kjell-Olof Feldt

Kjell-Olof Feldt är samhällsdebattör och tidigare s-finansminister.