Historikern Hanne Sanders anser att SVT framställer snapphanarna som skånska frihetshjältar i en klassisk nationalistisk kamp, men skriver Hanne Sanders, man kämpade för att bli undersåtar till den danske kungen inte för skånskt oberoende.
Historikern Hanne Sanders anser att SVT framställer snapphanarna som skånska frihetshjältar i en klassisk nationalistisk kamp, men skriver Hanne Sanders, man kämpade för att bli undersåtar till den danske kungen inte för skånskt oberoende.

"SVT:s snapphanar spär på etniska spänningar"

Publicerad
Uppdaterad

Snapphanarna blev

julens hjältar. Under tre dagar har vi följt deras kvalfyllda kamp mot den nya svenska makten - en kamp som tack och lov slutade med fred och samarbete mellan svenska kungen och snapphanen Nils Geting. För mig var detta filmiska epos överdrivet melodramatiskt och alltför fullt av våld, något man självfallet kan ha olika meningar om. Seriens uttalade syfte var att berätta om en svart del av den svenska historien och i recensioner har man uppskattat denna historiska tyngd. Efter att Skåne hade varit svenskt i 20 år försökte den danska kungen att ta tillbaka förlorat land i Skånska kriget och här ligger det så kallade "onådens år" 1678, som serien berättar om. I Skåne fick danskarna stöd bland delar av befolkningen och det organiserades friskytteförband. Svenskarna kallade dessa opålitliga undersåtar för snapphanar och slog gärna ihjäl dem. För skåningarna var det största problemet dock inte ett skoningslöst dödande, som serien visar, utan att man blev tvungen att ge mat till soldater och hästar - både danska eller svenska. Skånska kriget orsakade stort lidande för många och slaget vid Lund var kanske det nordiska fältslag där flest dödats.

Denna berättelse

om krig är dock inte så viktig för SVT. Syftet med serien är i stället att visa att skåningarna kämpade för frihet. Vi får se folk samlas kring det skånska och en lojalitet mot detta kunde tydligen få den mest jordnära bonde att få kampglöd i ögonen. Det framställs som det skånska låg i blodet och fick mening i motsättningen till den svenska gemenskapen. Det skånskas betydelse för snapphanarna visas genom att alla skådespelare talar skånska. Det skånska presenteras som en klassisk nationalism - det har ett språk, en historia och en kamp, där den etniska gemenskapen är viktigare än interna konflikter. På 1600-talet fanns inte sådana nationella identiteter. Det fanns inte en dominerande och känsloladdad svenskhet eller danskhet. Man praktiserade inte etniskt rensning i 1600-talets Europa. Och det fanns ingen som kämpade för det skånska - ja, det är osäkert om bonden i Skåne överhuvudtaget kände sig som skånsk. Problemet var att man hade varit undersåte under den danska kungen och det önskade snapphanarna att bli igen. Troheten mot en överhet var viktig. Man kämpade inte för en skånsk frihet men för att åter bli den danske kungens undersåtar. Skådespelarna borde därför snarare ha lärt sig danska. Att det är en nutida skånsk berättelse som SVT har visat i jul understryks av att huvudpersonerna kallar sig snapphanar. Detta var svenskarnas nedsättande ord om de illojala i Skåne. Själva skulle de inte ha kallat sig det. I Skåne i dag är snapphanar dock ett positivt laddat ord, som skapar en skånsk gemenskap.

Hur kommer det

sig att ett sådant etniskt drama kan sändas i SVT och stödjas i en efterföljande dokumentär? För det första ligger det i tiden. Sedan murens fall 1989 och i god dialog med postkolonialt tänkande har det nationella växt sig starkt. Alla grupper kämpar i dag för att bli en etnisk minoritet med dess möjligheter till politiska rättigheter. I dagens Sverige är man dock generellt avvisande mot nationalistiska uttryck och kritiserar gärna andra länder med starkare nationalism. Varför understödjer man då en skånsk nationell historieberättelse? Man menar kanske att det understryker det icke-nationalistiska i Sverige att låta andra grupper - som skåningar - vara nationella. Ja, med snapphanarna kan man till och med beskriva den svenska historien på ett negativt, icke-nationalistiskt sätt: Vi svenskar är inte stolta över vår historia - vi vet att vi har förtryckt folk och varit imperialistiska. Dessa idéer accepteras dock bara så länge de stannar kvar inom den svenska staten och här är seriens avslutning perfekt. Den slutar med ett förbund mellan den goda och fredsälskande svenska kungen och snapphanen mot de ondskefulla aristokraterna. Den svenska staten är trots allt utan skuld! Ännu en anledning till att SVT kunde sända serien är kanske dess tydliga bild av en kamp för friheten. Den bygger alltså på en klar revolutionsromantik, som kan göra det lättare att svälja det beska nationalistiska pillret.

Frågan är dock

om det är så mycket bättre med nationalistiska uttalanden på regional än på nationell nivå. På Balkan såg vi vilka potentiella konfliktmöjligheter som kan ligga i det. Och i Skåne har skånskt profilerade partier under längre tid visat en klar främlingsfientlighet. Även om man tycker om en våldsmättad actionfilm som "Snapphanar" ger det inte rätt att fylla 1600-talets historia med konflikter som har politisk betydelse för dagens människor. Det är klart att det skånska blir starkare i dag genom en berättelse om det svenska förtrycket och det skånska motståndet - av en berättelse om påhittad etnisk rensning. Det är emellertid näst intill omoraliskt att göra en sådan modern omskrivning av historien, och göra den som julunderhållning, när man tänker på de många människor till under 1900-talet fallit offer för det våld som seklets speciella etniska tänkande har orsakat. HANNE SANDERS Hanne Sanders är historiker och förestår Centrum för Danmarksforskning vid Lunds universitet. Hon utkom tidigare i år med boken "Nyfiken på Danmark - klokare på Sverige".

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag