På ett varuhus i dag såg jag en liten pojke som grinade. Hans pappa hade gett honom en örfil över ansiktet. Jag tyckte synd om den lilla grabben. Jag såg inte när pappan slog men det gjorde någon i mitt sällskap. Pojkens storasyster tröstade honom. Pojkens vänstra kind var röd och tårarna rann ner för kinden. Hade jag stått tilläckligt nära och sett övergreppet sa hade jag förmodligen ingripit.
Jag växte själv upp i ett hem utan sparkar och slag. I mitt barndomshem fanns någon form av normalitet vad det gäller uppfostran, trots mina egna vägval. Under några av mina ungdomsår levde jag som yrkeskriminell. Jag drömde om ett liv jag inte trodde jag kunde få i förorten. Yrkesvalen som verkade svåra att erövra. Men det var inte min uppfostran som fick mig att gå över gränser i samhället. I mitt eget fall så handlade gränsöverskridandet om något annat. En strategi för ekonomisk frihet genom genvägar. Men livet innehåller inga genvägar. Tvärtom är det så att vi utvecklas av våra lidanden och tillkortakommanden.
Jag är säker på att de problem vi ser i Sverige i dag har en orsak. En rot som når allt djupare och djupare ner i myllan. Våldets Sverige handlar om ett stort svek mot många barn och de familjevärderingar som borde vara en självklarhet i samhället. Barn har rätt till en trygg och kärleksfull miljö att växa upp i, med både närvaro och närhet.
Barn med farsor som sviker blir lätt offer för gänglivets förrädiska trygghet. Sveket är ofta en grund för det våld som föds inom en människa. Ofta handlar sveket om en frånvarande fadersgestalt. På Sidan 4 i går skrev Ola Lindholm om Kamratpostens undersökning som visar att nästan inga barn vänder sig till sina pappor för att få tröst. Vi män måste bli bättre på att både trösta och ge vägledning.

Saknaden efter en trygg manlig förebild för barnen är ett av samhällets största problem. Alla kriminella saknar en manlig förebild som barn. Min egen brytning med farsan under unga år ledde mig på fel spår. Manliga förebilder kan spela en avgörande roll för att få barn att välja rätt sida. Ibland står barnen ensamma i ett livsavgörande val, mellan familjen eller kompisarna och gänget.
Men jakten efter kärlek och bekräftelse kommer att hålla på under hela livet. Det är hur vi bemöter svek och ensamhet som skiljer oss åt.
För barn som får slag, spott och spe i stället för kärlek är risken alltid större att hamna snett. Därför är jag oroad över att svenska politiker och makthavare nu vänder sig ifrån det fundament som Sverige en gång byggdes av: Den trygga familjen, som också är den kristna kärlekens fundament.
När den grunden tas bort skapas det tomrummet som vi ser sprida sig som ett virus i Sverige. Det är detta tomrum som är roten till allt våld och allt utanförskap, till all mänsklig ondska. Brinnande värdetransporter, politikermord, gängkrig är alla konsekvenser av att rätten till ett tryggt och kärleksfullt hem någon gång har tagits ifrån ett barn.

Utan kärlek i hemmet hade jag inte haft samma möjligheter att ta mig tillbaka. Kärlek är inte en filosofi utan ett praktiskt handlande.
Nu måste vi göra som våra tidigare generationer alltid gjort. Vi måste tillbaka till ett samhälle som grundas på kärnfamiljen, äktenskapet och tryggheten. När familjen prioriteras bort i samhället innebär det också att kärleken byts bort mot egoism. Vi lever i ett samhälle som vi själva skapar utifrån vår trosgrund vi. I dag på den Internationella barndagen är det viktigt att uppmärksamma de värderingar som kommer från den bibliska kontexten där familjen och kärleken står i centrum.
Bara kärleken från trygga familjer kan bryta den spiral av våld och ondska som Sverige hamnat i.


Liam NorbergLiam Norberg är skådespelare och
skriver nu en bok om tiden i fängelset.
Han bloggar på liamnorberg.com