Att Europas kris inte är över borde inte ha kommit som någon överraskning. En lånebubbla i kombination med för höga löneökningar slutar nästan alltid i tårar. Efter den oundvikliga kraschen tar det ofta tio år innan inkomster och sysselsättning har hämtat sig. Den övertro på en snabb återgång till hög tillväxt i västvärlden som många regeringar och börser hängav sig till, stod helt i strid med tidigare erfarenheter från spruckna kreditbubblor.
Mindre uppmärksammat är emellertid att Sveriges konkurrenskraft har försämrats på några år och riskerar ytterligare ras, delvis som en följd av skuldkrisen, delvis beroende på inhemska faktorer. Utan en snabb kursändring kan det så småningom sluta i tårar även för svensk del.

Kostnaden för en arbetstimme i Sverige ökade ungefär i samma takt som produktiviteten under 2000-talet fram till att skuldkrisen slog till 2007. Sedan dess har lönerna ökat med 10 procent mer än produktiviteten, betydligt sämre än i Tyskland. I många europeiska länder sänks nu lönerna. I Sverige har kraven på framtida löneökningar i stället trappats upp.

Under vanliga omständigheter skulle kronan falla mer och på det sättet kompensera för högre svenska kostnadsökningar. Under skuldkrisen råder emellertid andra krafter. Kronan tappar numera enbart tillfälligt när turbulensen är som störst. Sedan återhämtar den sig varje gång med råge därför att många aktörer på finansmarknader måste köpa säkra värdepapper som de svenska. Löneavtal som bortser från detta löper stor risk att orsaka fallande sysselsättning.
Schweiz är så orolig t för denna utveckling att man knutit sin franc till euron. Det är inte ett smakligt alternativ för Sverige, men det visar hur allvarligt länder i Sveriges sits ser på läget. Den svenska r iksbanken har egentligen inga medel att sätta emot. Att låsa kronan som Schweiz gör strider helt mot r iksbankens inriktning och historiska erfarenheter.

Detta borde riksbanken tydligt tala om: Riksbanken har inte mandat eller medel att skydda den svenska arbetsmarknaden från en situation där kronan drivs upp av finansiella skäl. Det är arbetsmarknadens parters uppgift att utforma löneavtal där nivån, avtalsperioder och flexibiliteten är anpassade även till en situation med betydligt starkare krona och därmed sämre konkurrenskraft.
Många har uppenbarligen trott att man kan bortse från detta eftersom skuldkrisen snabbt åtgärdas genom större lån från stabilitetsfonden och ECB, eller genom att Euro-samarbetet bryter upp. Båda dessa vägar är emellertid snåriga och långdragna. Större lån kommer att kantas av krav på reformer, ett ständigt hot om indragna lån, och därmed också en mångårig turbulens på finansmarknader na.
Om Grekland försätts i snabb konkurs eller slängs ut ur euro-samarbetet minskar det inte Europas problem ett dugg. Greklandskrisen omvandlas då till en minst lika stor bankkris. För Grekland blir det än värre att lämna euron. På kort sikt kan hälften av grekernas inkomster raderas ut. På längre sikt hamnar Grekland i samma dilemma som Sverige under 1970- och 1980-talen. En valuta som ständigt faller i värde räddar endast jobb som ger allt lägre löner. Vem vill investera i ett land vars strategi är att sälja sig allt billigare i stället för att reformera sin ekonomiska politik?
I stället investerar nu fler i de baltiska länder. De sänkte sina löner kraftigt och genomförde tillväxtreformer. BNP föll brant, men länderna kom tillbaka till tillväxt snabbt och har dessutom krattat i manegen för en god utveckling fram­över. Även Irland är på god väg med samma metod.
Sverige är inte någon mirakelekonomi. Hushållens skuldsättning har ökat mycket. De flesta länder möter krisen med fler tillväxtreformer. I Sverige har takten i stället avtagit. Lönekostnader har tagit ett skutt uppåt och riskerar öka väsentligt mer än i andra europeiska länder. Det sker i ett läge där skuldkrisen pressar upp kronans värde. Ett gott utgångsläge är snabbt ett minne blott när man hamnar på ett sluttande plan.

STEFAN FÖLSTER
Stefan Fölster är Svenskt näringslivs chefsekonom.