"Världen har blivit normal igen. " skriver Robert Kagan i sin senaste bok The Return of History and the End of Dreams (London: Aldus Books 2008). Efter Sovjetunionens kollaps ansåg tänkare som Francis Fukuyama att man nått historiens slut. Eftersom demokratisk kapitalism var den mest framgångsrika modellen för alla skulle alla samhällen till slut välja denna modell. Men internationell konkurrens ligger i människans natur och skulle återkomma. Gradvis har också stormakterna kommit tillbaka som rivaler till den amerikanska supermakten - Kina. Indien, Japan och Ryssland.
I Europa konfronteras ett Ryssland som tänker som en 1800-talsmakt med ett Europa som befinner sig på 2000-talet. Lyckligtvis skyddas detta Europa fortfarande av 1900-talsmakten Amerika. 1900-tals eftersom Amerika till skillnad från Europa fortfarande tror på nödvändigheten att ibland föra krig.

Världen har nu inte en utan två modeller för utveckling - den demokratiska och den auktoritära, den senare främst symboliserad av Ryssland och Kina. Geopolitiken har således återvänt till Europa. I det postmoderna Europa där krig utrotats som metod har till och med stormakterna svårt med geopolitiken. De tyska kristdemokraternas förslag till en ny tysk säkerhetsstrategi i början av maj uteslöt vapenmakt från agendan. Bara genom "mjuk makt" - bistånd, institutiononsbyggande och polisträning löser man konflikter och vinner vänner. EU:s säkerhetsstrategi från 2003 var mer ambitiös men lider av samma svagheter.
Inte att undra på att försvarsberedningen i sitt första betänkande i december övergivit strategin för meterologin och förklarat klimatet som det största hotet mot Sverige. Genom det totala europeiska säkerhetspolitiska beroendet av Amerika förlorade europeerna förmågan att tänka strategiskt anser tyska CSU:s utrikespolitiske talesman.

Detsamma gäller Sverige som dessutom förnekat detta beroende. Försvarsberedningen talar således om krig eller fred och en försvarsmakts förmåga att föra krig som om inga andra uppgifter fanns - att avskräcka, att hävda territoriet, att hantera kriser, att visa närvaro, att stödja utrikespolitiken, och att hjälpa vänner och allierade. Visserligen nämns pliktskyldigast det sista alternativet i Norden, men hur ska Sverige som numera inte ens kan försvara landet kunna hjälpa Finland eller Norge ? Det tror ingen på.
Mest allvarligt är att stridskrafter som kan verka i Östersjöområdet kraftigt reducerats. Varken i Afghanistan, Chad, Sudan eller Kongo har EU:s "mjuka makt" levererat säkerhet eller fred. Riket har således lagt ner försvaret av territoriet till förmån för expeditionsstyrkor som litet kan uträtta utan att samverka med amerikansk, brittisk eller fransk "hård makt". Och detta på kostnad av den egna försvarsförmågan. Inget föredöme, anser Finland som två gånger kämpade Sovjetunionen till ett vapenstillestånd och därigenom ensamt i Östeuropa behöll sin frihet.
I december förra året menade försvarsberedningen att det skulle krävas tio års upprustning för att Ryssland åter skulle bli ett militärt hot. Samma tioårsprognos gjorde Storbritannien gällande Tyskland under mellankrigstiden. Men till skillnad från dagens Sverige började England under inflytande av Churchill att upprusta mot slutet av tioårsperioden.
Då Ryssland tänker som en 1800-talsmakt kan vi förvänta oss kanonbåtsdiplomati eftersom vi till skillnad från Norge, Island, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland inte ens är med i NATO. Finlandiseringen existerade förvisso under det kalla kriget. I det postmoderna Europa utan krig och elände kan Moskvas maktanspråk måhända mötas mer subtilt. Genom svensk finlandisering kanske - vi kan kalla det försvenskning.


INGEMAR DÖRFER
Ingemar Dörfer är docent, gästforskare vid Utrikespolitiska Institutet och tidigare forskningschef på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Han anses vara en av Sveriges främsta säkerhetspolitiska experter och har doktorerat vid Harvard University med Henry Kissinger som lärare.