Alltsedan det tidiga 90-talet tycks Sverige befinna sig på en outtalad resa mot medlemskap i Nato. Det började med deltagande i Partnerskapet för fred och fortsatte med en bred omställning av det svenska försvaret mot de standarder, den teknik och den organisation som Nato tillämpar. Under lång tid har också det svenska, fredsfrämjande arbetet dominerats av deltagande i operationer med transatlantiskt huvudmannaskap.
I dag står Sverige i varje praktiskt avseende på randen till ett fullvärdigt medlemskap. Den sträcka vi förflyttat oss är mångdubbelt längre än vad som återstår. Vårt militära försvar kan knappast bli mer anpassat innan det formella inträdet sker.
På det politiska planet har närmandet inte varit lika framgångsrikt. De stora partierna har inte sett någon inrikespolitisk fördel av en öppen debatt om medlemskap. Bara de senaste månaderna har Socialdemokraterna och Moderaterna på nytt lyckats låsa in frågan. Fredrik Reinfelt uttalade i höstas att medlemskap inte kan aktualiseras utan socialdemokraternas stöd. Mona Sahlin tog chansen och deklarerade bestämt att detta inte skulle komma på fråga under hennes livstid. Debatten förvisades därmed till framtiden och det demokratiska underskottet i Nato-debatten består.

Under det senaste året har frågan om svensk försvarsförmåga fått ett glädjande stort utrymme. Rysslands anfall på Georgien har blåst liv i försvarsviljan. Besparingar på försvaret ifrågasätts tydligt.
Det folkliga engagemanget för ett starkt försvar är fundamentalt, med eller utan kollektiv säkerhet. Men vi måste också vara realister. Sverige består av nio miljoner invånare. Ryssland av cirka 140 miljoner. Om den ökande osäkerheten kring landets framtid skulle transformeras till ett militärt hot kommer vi aldrig ensamma att kunna möta en sådan utmaning. Man kan önska att det vore annorlunda, men starka och pålitliga vänner betyder mycket mer för ett litet land än aldrig så omfattande upprustningar. De geopolitiska tyngdlagarna kommer inte att förändras.

Det är en utbredd uppfattning bland svenska försvars- och säkerhetspolitiker att Sverige, trots sin militära alliansfrihet, inte kommer att ensamt behöva möta allvarliga, militära hot: Vi är ju ändå så viktiga och så väl integrerade. Ibland pekas det på EU och solidaritetsklausulen i det ännu ej antagna fördraget. Andra gånger ska nordiskt samarbete vara ett alternativ. Detta välartikulerade önsketänkande bland politiker och experter går tillbaka ända till Palmes 60-tal.
Och visst, det kan inte uteslutas att solidariteten med det alliansfria Sverige är stark.
Men är det ansvarsfullt att chansa när ingen längre kan definiera vår alliansfrihet och mycket mindre förklara vilka fördelar den ger? Kanske är det bara i ett land som upplevt 200 år av fred som nationell säkerhet kan överlåtas till partistrateger.
Att i förväg anpassa det svenska försvaret till ett medlemskap kan tyckas logiskt. När det väl skett finns det ju en politisk handlingsfrihet att bestämma tidpunkt och närmare villkor för en anslutning. Problemet är bara att dagens högteknologiska försvar, tillsammans med de försvarsekonomiska realiteterna, sätter en punkt efter vilken återvändo till militär alliansfrihet inte längre är möjlig.

Folkpartiet Liberalerna är det enda parti som öppet förespråkar medlemskap i Nato. Vi är inte rädda för en öppen och saklig debatt. Tvärtom är det en nödvändig förutsättning för det folkliga stöd som en anslutning kräver.
Som en del i en fast militär allians blir frågan om beroende av andra länder av marginell betydelse. Alla sitter ju i samma båt. Men att utanför en kollektiv säkerhetsgemenskap bli ensidigt beroende är en helt annan sak. Ett sådant beroende erbjuder begränsad insyn och obetydlig möjlighet till påverkan.

Det finns skäl att varna för att försätta sig i ett beroende som inte är ömsesidigt. Att vakna upp i ett ingenmansland, där vårt försvars ensidiga beroende av Nato blivit omfattande, men där det nödvändiga folkliga stödet för medlemskap saknas.


ALLAN WIDMAN
Allan Widman, FP, är ledamot i riksdagens försvarsutskott och krigsdelegation.