Under den nyss avslutade strejken propagerade sjuksköterskorna för att de ska ha rätt till samma lön som andra yrkesgrupper med motsvarande utbildningsgrad. De tycker sig ha lika stor rätt till samhällets resurser som någon annan. Och varför skulle de inte ha det? Men det är inte bara sjuksköterskorna som har halkat efter i samhällsutvecklingen. Barnaföderskorna, patienter till en del av de strejkande sjuksköterskorna, har inte heller tillåtits att fullt ut dra nytta av de senaste decenniernas utveckling.

Tekniskt sett har närapå smärtfria förlossningar varit möjliga under flera årtionden. Epiduralbedövningar kan ta bort i stort sett all smärta från det att förlossningen har kommit i gång. Men Folkhälsoinstitutets informationsbroschyr lovar inget annat än att den födande kvinnan kan komma att påstå sig vilja ”bli nedsövd, ge upp, gå hem eller dö”. Alla uppmanas att förbereda sig på stark smärta och kanske rentav se något positivt i den. Motivet till att frivilligt avstå smärtlindring är en utbredd skepsis mot bedövningens inverkan på förlossningens rent fysiska förlopp. Epiduralbedövning och spinalbedövning (en metod som liknar epiduralbedövning) sägs kunna förlänga förlossningens förlopp och öka risken föra att förlossningen kan behöva avslutas med sugklocka. Vissa tror också att bedövningen ökar risken för allvarliga underlivsbristningar. Att en ”naturlig” förlossning utan bedövning är det fysiskt sett idealiska tycks vara en vanlig inställning hos många, även personal inom förlossningsvården. Men vad finns det för belägg för att det verkligen är så?

Epiduralbedövning används vid 29 procent av alla svenska förlossningar, i Finland är motsvarande siffra 41 procent. 15 procent använder spinalbedövning och 18 procent använder livmoderbedövning, som också tar bort smärtan av värkarna. De två sistnämnda metoderna används nästan inte alls i Sverige. I stället används den mindre effektiva lustgasen i större utsträckning. Rimligtvis gör det mindre ont att föda barn i Finland än i Sverige. Ändå tycks finska föderskor inte drabbas av de negativa bieffekter som effektiv smärtlindring sägs ha. Dödligheten bland finska ofödda och nyfödda barn är en aning lägre än i Sverige. Både andelen förlossningar som sker med sugklocka eller tång och andelen kejsarsnitt ligger någon procentenhet lägre än i Sverige. Andelen förlossningar där allvarliga underlivsbristningar uppstår är en procent i Finland jämfört med Sveriges fyra procent. Siffrorna talar sitt tydliga språk: smärtlindringen ger troligtvis inte de bieffekter vi i Sverige tror att de ger.

Det finns fler skillnader mellan den svenska och finska förlossningsvården än smärtlindringsmetoderna. Men såvida Finlands statistik är korrekt och den finska förlossningsvården inte är oerhört mycket bättre än den svenska på alla områden utom smärtlindring, visar dess exempel att det går att erbjuda effektiv smärtlindring utan att andelen instrumentella förlossningar och allvarliga underlivsbristningar eller rentav barnadödligheten ökar. Om viljan finns. Men det är inte på det medicinska planet det huvudsakliga motståndet ligger. Inom förlossningsvården finns en utbredd idé om att en ”naturlig” förlossning är det bästa för en födande kvinnas själsliga upplevelse av förlossningen. Modern teknik framställs som ett främmande element som kan skada kvinnors självförtroende. Att en förlossning bör vara så ”naturlig” som möjligt är en åsikt som bör respekteras hos alla föderskor som hyser den. Problem uppstår först när hela förlossningsvården är anpassad efter den specifika uppfattningen.

I Sverige har alla rätt till den smärtlindring de önskar. Åtminstone i teorin. I praktiken är effektiv smärtlindring lågt prioriterat och det första som får stryka på foten när resurserna inte räcker till. När det gäller epiduralbedövningar krävs ett visst antal narkosläkare för att bedövningen ska finnas tillgänglig när den verkligen behövs. Det kan dessutom krävas att narkosläkaren har tid att reglera och kanske lägga om bedövningen i de fall som den inte tar som den ska. Har man tur kan man få en fullt fungerande epiduralbedövning och en nästintill smärtfri förlossning. Men man kan lika gärna ställas inför en förlossningsvård som varken har vilja eller resurser att hjälpa en. Dessa utsikter gör många graviditeter till en tid av oro.
Vi som föder barn i Sverige är moderna människor i ett modernt samhälle. Det finns ingen anledning att neka oss denna modernitet när vi behöver den eller efterfrågar den som mest. Att rättfärdiga sakernas tillstånd med att förlossningar alltid har gjort ont är lika orimligt som att rättfärdiga låga kvinnolöner med att kvinnor alltid har haft lägre löner än män. Barnafödande är ingen sjukdom. Det är ett arbete, en viktig insats både för våra familjer och för samhället. Vi som föder barn har lika mycket rätt till en dräglig arbetsmiljö som någon annan. Fungerande smärtlindring är det minsta vi kan kräva.



Tove Karlsson
Författare

Tove fick idén till sin bok ”Att föda som en man” när hon väntade sitt första barn och själv letade efter en bok om att föda barn som inte blandade in ”idéer om den eviga kvinnligheten”.