Måste han avgå nu?
Den kvinnliga programledarens oskyldiga fråga är egent-ligen okunnig.
Hon undrar, i Sveriges Radio, om Silvio Berlusconi måste avgå för att det visat sig att han haft förbindelser med kvinnor, och bjudit in dem till sitt palats.
I Sverige kan man tala om Berlusconi-effekten. Så snart hans namn nämns så börjar klagomålen - hos oss svenskar.
Vi tycker illa om Berlusconi. Det har vi gemensamt med engelsmännen. Men i England bygger föraktet för Italiens premiärminister på historiska grunder. England och Italien har varit i krig med varann under århundraden. Senast i andra världskriget.

Men föraktet gäller också den italienska kulturen. Det är som om vi svenskar vill uppfostra en man som är 72 år.
Det är ett svårt projekt och det inser nog häcklarna. De börjar då använda okvädinsord: "Gubbsjuk" är milt i sammanhanget.
Hyckleriet är betydande. I Sverige är det fritt fram för sex. Även bland äldre. I dagarna äger Pride-festivalen rum. Det svenska liberala sättet att se på allas sexualitet är unikt och vi är föregångare när det gäller frigjordhet och tolerans.
Bra av oss.
Men all denna mänsklighet gör stopp vid Italiens gräns. Där heter regeringschefen Berlusconi. Han har följande fel: Han är mycket rik. Kanske rikast i Italien. Han är inte perfekt utan har övergivits av sin fru. Han umgås (i sängen?) med en eller flera kvinnor. Han äger för många tv-kanaler. Han är enväldig när det gäller opinions-bildning.
Han skämtar om sig själv och visar att han har självironi.
Kan det bli värre för en ärlig svensk?

Föraktet mot Berlusconi kan bero på en kulturkrock. Mannen ifråga är osvensk.
Alla de som tycker att det "får vara nog nu Berlusconi!" undviker att beröra italiensk politik.
Under efterkrigstiden har Italien haft 64 regeringar. En enda regeringschef har lyckats sitta en hel mandat-period, fem år. Det är Berlusconi.
Nu är han inne på sin andra raka mandatperiod. Han är ingen ungdom längre men en av de där starka ledarna som njuter av det goda livet.
Första gången jag upptäckte att han var rolig på ett barnsligt sätt inträffade när jag bodde i Spanien. Berlusconi var då bjuden till dåvarande spanske regeringschefen, högermannen Aznar. Denne skulle ordna bröllop på Sardinien för sin dotter.
- Jag ska banta. Jag ska åka dit som en dandy, utbrast Berlusconi.
Tänk om han redan då - för sådär fem år sedan - var ute efter att ragga tjejer? Tanken svindlar. I Sverige.

Finns det ingen opposition, en fin äkta vänster, gröna partier, politiker som bjuder motstånd?
Tyvärr är den italienska oppositionen så splittrad att den inte utgör något hot mot Berlusconi. Felet - vems är det? Ur svensk synpunkt måste det vara den sittande regeringschefen som valdes till en andra presidentperiod med god majoritet.
Eller är det som vanligt - fel på väljarna?
Så långt vill en vanlig Berlusconi-ätare inte gå.
Att Italien nu under Berlusconis ledning drabbats av censur är fel. Nyligen gjorde två av Italiens "samveten" Dario Fo (nobel-pristagare i litteratur) och Andrea Camilleri, 82, författare till bland annat böckerna om detektiven Montalbano, ett uttalande. De vände sig mot den lag som nu införts för att registrera illegala invandrare.
En artikel som publicerades i ett litet magasin fick spridning över hela världen.
När jag sitter och läser Corriere della Sera på nätet så dyker en konkurrent upp på Corrieres egen nyhetssida. Tidskriften L'Espresso som tillhör oppositionen annonserar: Klicka här så får ni höra när Berlusconi talar med en prostituerad.

Kvinnan ifråga kallas i Sveriges radio för "en lyx-prostituerad". Det låter som något från 50-talet. Mycket snurp på munnen.
Italiensk politik, massarbetslöshet, oändlig fattigdom, de eviga striderna mellan norr och söder. Kyrkans och fascismens inflytande? Vad gör den italienska regeringen?
Det är lätt att ta reda på för den som är intresserad. Men var skulle detta intresse finnas i det närmast bigotta Sverige? Vad vet en svensk (vi är med i EU) om Frankrikes president? Att han har gift om sig med en sångerska, Carla Bruni. Att han häromdagen fick en kollaps när han joggade. Men fransk politik?
Vad heter Spaniens regerings-chef? Förlåt frågan. Den går inte att besvara eftersom Spanien lider brist på skandaler på hög nivå.
Alla vet att jag inte är något helgon, har Berlusconi svarat på anklagelser från den förlamade oppositionen. Allt rinner av honom.

Han har självironi och en trygg plats i sitt liv. Det är barnbarnen. Dem älskar han. Han blir lugn när han umgås med sina barnbarn och förklarar för min favoritkolumnist Beppe Severgnini: Jag behöver inte känna så mycket ansvar. Det var helt annorlunda när mina barn var små.
Morfar Berlusconi. Han finns också. Om ni tänkt på saken.

ANNETTE KULLENBERG
Annette Kullenberg är författare och journalist. Hon ser italienska Vogue som en lärobok.