Tro är tvivel. Jag är inte rädd för tvivlet, det håller mig skärpt, alert, på väg. I min lilla skolbibel från 1986 har jag skrivit under på att jag tror på Gud. Jag bär den där bibeln med mig överallt. Namnunderskriften är av en rädd fjortonåring dagen före julafton. Jag är den där fjortonåringen. Jag är alla de jag lämnade bakom mig. De står på led härinne. Mycket förändrades när jag slutade dricka. Jag tippade tillvaron emot mig. Jag lärde mig sortera intryck, människor, världar, händelser. Jag lärde mig sortera mitt liv. Jag bad. Jag talade med Gud som man talar med sin bästa vän som alltid är avbytare som man själv medan de stora, starka pojkarna alltid får spela alla matcher från start. Vi står vid mittlinjen och ser vårt lag förlora, jag och Gud. Det är tryggt.

Men så drabbas jag av en stor sorg och sedan ett halvår senare av en till. Världen slås inte i bitar. Det är en klyscha och författare bör undvika sådana. Men livet förvrängs, förskjuts, förpassas bort och ut i periferin. Gud är inte där. En präst kommer in till oss på sjukhuset och han skäms, han viker ner blicken, han har inga svar. Jag vill att han ska gå och han går. Hej då tänker jag, din lismande jävel, försvinn ur mitt liv, försvinn från den här platsen det här huset, den här planeten.
Gud spelar från start och jag är lämnad kvar på bänken med en flaska vatten och oknutna fotbollsskor. Jag slutar be. Goda saker händer mig ändå. Runt omkring mig ser jag människor degradera sig själva med sprit, teve, porr och snusk. Jag hatar mina medmänniskor. Varför? Därför att de sviker. Dagligen. De är otrogna mot mig och varandra. Jag trodde bättre om dem. Men de pulvriserar sina hjärtan med grått mörker, med dimman av allt. Tills jag äntligen inser att jag faktiskt är en av dem. Jag är mina medmänniskor.

Jag rör mig i dagar utan namn. Jag försöker få ordning på min värld. Jag reser till Rom och drabbas, helt oförberedd, av kraften i kyrkorna, konstverken, stillheten, heligheten. Jag drabbas av vanliga människornas knäfallande framför ett kors som får mitt hjärta att slå lugnare. När jag reser mig upp har de gått två timmar. Jag vill stanna där. Jag tänder ett ljus, tar nattvarden, promenerar i min kostym runt i en stad som alltid levt tätt inpå Gud och det tar lite tid men efter ett tag kommer jag på mig själv med att be igen och det sker nästan mot min vilja, det är alls inte en medveten handling utan mer som en dröm, som en varsam andlig smekning, nästan som sex, eller som hångel kanske, en hastig blick när man kliver ombord på ett tåg, en stilla blick som säger "jag tycker om dig, du är vacker, jag är upptagen och trogen men du är vacker och här får du ett visitkort i all enkelhet och spara den här blicken till stunder när allt kärvar, när hela världen har gått i baklås, spara den här blicken till när du verkligen kommer att behöva den."
Jag är katolik. Jag älskar den hjärtliga moralism som katolicismen är en del av. Jag älskar tydliga rättesnören. Jag kommer aldrig bli en nyfrälst, högervriden Göran Skytte, men jag älskar den liberala katolicismen, den som står på gränsen till revolution, den som har en oerhörd styrka i sina fårade händer, den som faktiskt kan våga och riskera allt, även om den inte alltig gör det.

Katolicismen känns för mig som en vind, vild och svävande, är min när jag så önskar. Jag ställer mig också bakom katolikens övertygelse om att allt liv äger sin egen rätt. Jag kan inte hyckla i den här frågan längre.
Givetvis är det min historia som bryskt knuffat mig in i denna övertygelse men likafullt så tycker jag att man bör se över abortlagstiftningen. När blir ett liv, ett liv? Jag satt härom dagen framför en dataskräm medan en barnmorska gjorde ultraljud över Jonnas mage. Det är vårt tredje barn. Våra två första föddes för tidigt och dog. Jag skrev en bok om det men jag är inte färdig med det. Vårt barn är tretton veckor. Det rör sig, hjärtat är en flimrande värld i den svarta rymden där inne. Det är ett liv helt i sin egen rätt. Det har ett förprogrammerat minne.
Inga av alla de krystade skäl jag hört för att förklara det där livet för ett icke-liv, för att förenkla aborter, håller. Jag är ledsen. Jag vill egentligen inte. Men allting skriker till mig att det där är ett liv i sin egen rätt och ett liv i sin egen rätt tar man inte av daga.

Jag är en vandrare, har alltid varit. Jag är en sorgens budbärare med ett skratt. Jag ber nu, ibland motvilligt, ibland med glatt hjärta. Jag reser igen. Det är så det känns. Vi reser lätt med svart sot från samma svarta jordgolv innanför skorna. Vi rör oss i samma riktning. Livet blev inte alls som jag tänkt mig det. Livet blev hemskare och värdigare, vackrare och sannare än jag någonsin vågat hoppats.
Jag är talesman för mig själv, en ambassadör från ett vilset land uppe i norr. Jag gör korstecknet innan jag går ut kyrkan och jag vet inte om jag är lyckligare för att jag talar med Gud igen men någonstans är det kanske så att relationen med Gud inte alltid och nödvändigtvis bör vara en glad, nyfrälst och salig resa. Tvivel är en stor del av min tro.
Jag hastar vidare. Världen skrivs hela tiden och vi är varandras bläck. Vi reser tillsammans.

MARCUS BIRRO
Poet, författare och expert på italiensk fotboll. 2007 fick han Dan Andersson-priset.