Om man bortser från de mest enögda fansen är det i dag allmänt accepterat att Michael Moore använder lögnen alltför flitigt för att hans filmer ska vara trovärdiga.
Iakttagelsen har inte något att göra med hans politiska positioner. Att hans roll har gått från debattörens till gycklarens och är på väg mot clownens är helt och hållet en följd av Moores tricksande vid klippbordet.
Märkligt är att den här utvecklingen tycks ha gått svenska journalister helt förbi. Man får intrycket av att de i stället för att kritiskt granska bluffaren Moores inlägg i debatten gläds över det och vill sprida det.
Undantaget är Kobras Kristoffer Lundström, som åkte och intervjuade kanadensiskan Debbie Melnyk, en av filmarna bakom Manufacturing Dissent. Besiktningen från vänster av Moores fuskmetoder har fått stor uppmärksamhet i USA.
Varför har övriga journalistkåren abdikerat? En ledtråd återfinns i det budskap man läser in i Moores senaste film, Sicko: att USA är ett argument mot privatisering av den svenska vården.

Vi finner alltså följande tankefigur: USA har problem med sitt sjukförsäkringssystem och Sverige går mot ökad privatisering inom vården. Svenska journalister behöver inte bry sig om saklighet när det gäller USA. Så öppnas en listig smygväg att skriva artiklar som är direkta opinionsbildande inlägg i den svenska debatten om privat sjukvård.
Här ett axplock ur nyhetsflödet:
SvD:s Anna-Lena Haverdahl skriver att Moores film ”borde sända chockvågor” till Europa, då den visar hur illa det kan ”bli om privata vinstintressen totalt får styra vården”.
Aftonbladets Wolfgang Hansson räds en svensk import av världens sjukaste sjukvård – kommer den hit ”ligger vi illa till”.
Expressen ger socialminister Göran Hägglund frågan med anledning av filmpremiären: ”Vad säger du till dem som oroar sig för att Sverige är på väg mot USA:s håll?”
SVT:s Agenda påstår att Sicko ”skakar om i debatten om offentlig eller privat sjukvård i Sverige”.
Kalla Fakta, TV4, noterar att Sicko ”med sina avslöjanden om bristerna i den privata vården har skakat USA”.
TT beskriver filmens tema som en ”kamp mellan ont och gott” – gissa var man finner det onda?
Samma glidning upprepas snart sagt överallt. Jag har utelämnat många exempel.

Förutom den skandalösa bekräftelsen av Uddéndoktrinen (när man bevakar USA är det okej att överge de journalistiska idealen) vilar nyhetsreportrarnas propagandakampanj på ett i grunden felaktigt antagande. Låt mig därför upplysa om följande fullkomligt icke-kontroversiella faktum: opinion mot privat sjukvård saknas i USA av det enkla skälet att alla är rättmätigt tillfreds med den fantastiska amerikanska sjukvården.

Sicko handlar om något annat.
Problemet i USA – och det är mycket stort – har att göra med sjukförsäkringssystemet, som innehåller djupt problematiska incitament. Men det säger sig själv att drivkrafterna är väsensskilda för dem som säljer försäkringar och dem som säljer vård.
Inom vården är relationen mellan patient och vårdgivare intim, säljarnas drivkrafter komplexa. Att tjäna pengar kräver en närhet som ökar kundens inflytande. Att vara yrkesskicklig är att bota. Patientens kunskapsläge är gott: vem kan inte avgöra vilken doktor man föredrar?
Erfarenheten säger också att vinstintresse inom vården gynnar patienterna. I USA har sjukvårdssystemet lett till imponerande sjukhus och mottagningar – också i södra Bronx och East L.A. Avståndet till den svenska vardagsvården är ofta generande stort, trots att svenska läkare och sköterskor mäter sig väl med de bästa i USA.
Försäkringsbolag är av helt annan art. De är av marknadsskäl kolosser som sällan står ansikte mot ansikte med kunden. Jätteformatet leder till administrativa och byråkratiska problem liknande dem man finner inom den offentliga sektorn. Ägarbilden är oligarkisk. Vinst stavas med särskilda bokstäver: kryphål, undantag, tolkningsföreträde. Kundernas främsta informationskälla är säljarnas ordflöde. Att vara yrkesskicklig är att tjäna pengar.
Det har skapat en situation i USA där också försäkrade personer drar sig för ett läkarbesök. Kostnaden är oförutsägbar och för det mesta högre än väntat. Man får ständigt kämpa för sin rätt och principen är att bevisbördan är omvänd.
Distinktionen mellan försäkring och vård är avgörande. Här hade svenska journalister kunnat göra en granskande insats till fromma för de svenskar som lider av bristerna i vården. I stället har man rört ner allt i samma soppa, förförda av Moores socialistiska vision.
Att blanda samman Skandia och S:t Görans sjukhus är antingen okunnigt eller propagandistiskt. Något tredje gives inte.

Det förtjänar att upprepas: få skeenden är viktigare för svensk inrikespolitik än amerikansk politik. Vietnam och Palme. Reagan och nyliberalerna. Clinton och de nya moderaterna. George W Bush och antiglobaliseringsrörelsen. Gång på gång har det bekräftats att det som sker i USA tränger in i alla svenska hem.
Sverige behöver en seriös USA-bevakning, det nya medielandskapet gör behovet större för varje nyhet.
När ska redaktionerna börja ta det på allvar?
ROLAND POIRIER MARTINSSON

Roland Poirier Martinsson är journalist och doktor i teoretisk filosofi. Han har som småbarnsförälder besökt läkare minst 100 gånger i olika delstater till en kostad av 8 000 dollar, trots att hela familjen är försäkrad.